Vi inleder vår resa i Hong Kong med ett besök i den kinesiska staden Shenzhen.

Shenzhen är en speciell ekonomisk zon i Kina och därför kan vi köpa ett femdagarsvisum direkt vid gränsen.

Till Shenzhen åker man främst för att shoppa billigt och även om vi inte har några större shoppingplaner vill vi ändå passa på att besöka ”riktiga” Kina när vi ändå är här. Även om vi gissar att Shenzhen inte är som resten av Kina med tanke på att staden grundades för knappt fyrtio år sedan.

Vi tar tunnelbanan mot stationen Lo Wu som gränsar till Shenzen. När vi kommer fram är klockan nästan 11.

Nu börjar en något omständlig procedur. Först ställer vi oss i en kö för att checka ut oss från Hong Kong. Sen skickas vi en trappa upp för att ansöka om visum. Där får vi ta en nummerlapp och inser snabbt att det är hundra nummer före oss. Vi slår oss ner på betonggolvet tillsammans med alla andra människor och väntar. Det tar drygt två timmar innan det blir vår tur och när vi väl fått våra visum följer ytterligare köande och stämplande av pass.

Först strax efter kl 14 landar vi i Luo Hu, den kinesiska sidan av Lo Wu.

Nu är det snabba ryck som gäller. Vi tar direkt tunnelbanan två stationer till Laojie och shoppinggatan Dongmen. Här myllrar det av folk och överallt står människor och försöker få oss att besöka just deras affär.

Vi stöter på förvånansvärt få västerlänningar och får stå ut med att människorna pekar och stirrar helt ohämmat på oss. Inte på ett otrevligt sätt, mer nyfiket. Barnen tycker det känns olustigt, men vi bara ler och vinkar tillbaka.

Vi äter varsin riktigt god ramen på en restaurang längs gågatan innan vi går vidare.

Det mesta som säljs är kläder, klockor och resväskor. Det går säkert att göra fina fynd, men vi är för trötta för leta efter något av intresse och nöjer oss med att gå omkring och titta på alla människor.

Efter nån timme i Dongmen tar vi tunnelbanan tillbaka till Luo Hu och bestämmer oss för att leta reda på den stora gallerian som ska ligga precis bredvid stationen.

Då plötsligt dyker han upp bredvid oss. Mannen som erbjuder sig att visa vägen till gallerian och då kan vi ju lägligt nog passa på att besöka hans klockaffär. Han vinkar åt oss att följa med och jag som är för trött för att leta på egen hand följer efter. Resten av familjen blänger på mig för att visa att de inte är direkt imponerade av att jag faller för knepet så där rakt av.

Vi småspringer efter honom. Efter ett tag kommer vi fram till en hiss där en lång kö av människor står och väntar. Mannen skakar på huvudet och tycker att vi i stället ska ta personalhissen på baksidan. Vi vägrar. Ska vi åka hiss ska det vara tillsammans med andra människor. Så vi går tillbaka och ställer oss i den långa kön till kundhissen. Mannen följer efter, suckar tungt och mumlar My God ett flertal gånger. Men lämnar oss, det gör ju han naturligtvis inte.

Han får utdelning för sitt besvär. Vi köper en klocka i hans affär. En garanterat äkta Cartier med två års garanti. Tillverkad i Schweiz. Ett riktigt fynd för hundrafemtio kronor. Tänka sig.

Mannen gnuggar nästan händerna av förtjusning. Det här var ju lätt. Kanske behöver den svenska frun en handväska? I så fall råkar han även ha en affär som säljer sådana. Äkta märkesvaror och till mycket bra priser. Såklart. Vi avböjer, tackar för hjälpen och förklarar att nu ska vi ge oss iväg och leta efter Pokemonfigurer till yngste sonen. Mannen hejdar oss, för naturligtvis visar det sig att han har en leksaksaffär en våning ner.

Sonen blir visad en hel säck med Pokemonfigurer och är i sjunde himlen. Han sitter länge och plockar i säcken. Faktiskt så länge att vår självutnämnda shoppingguide hinner tröttna och ge sig iväg.

När vi strosat omkring i gallerian ett par timmar tar vi tunnelbanan tillbaka till Hong Kong och vårt hotell. Proceduren för att komma in i Hong Kong är inte en bråkdel så omständig som för att komma in i Kina.

Inte ens en stämpel i passet får vi.