Vi rullar vidare genom Granada mot Lake Nicaragua där vi ska åka på en båttur.

Men först önskar vi stanna till vid en supermarket för inhandling av lite lokala varor. Kanadensarna vill köpa kaffe och vi är ute efter lite spännande chilisorter. Sönerna ser sin chans att införskaffa lite gott godis. Vi kommer ut med tre kassar fyllda med både kaffe, chili och godis (som dock senare visar sig smaka tandkräm, men det är en annan historia).

Vi kör vidare mot sjön.

Längs strandkanten trängs horder av människor. Vissa badar, men de allra flesta sitter och picknickar tillsammans med familj och vänner. Stranden är full med sopor och känns allt annat än fräsch för picknick.

Lake Nicaragua

Väl i båten kryssar vi mellan små öar. Tittar på vräkiga hus som ligger på alldeles egna öar i den lilla skärgården. Guiden och hans kompis skvallrar sinsemellan om de rika husägarna. Vem som flyttat in och vem som ska flytta ut.

Vi stannar till vid en ö för att mata apor. Kanadensarna går bananas och håller nästan på att välta båten i sin iver att få mata aporna som kommer hoppandes från träden. Sönerna verkar inte särskilt sugna på att mata aporna, men på guidens uppmaning drar de sig artigt mot fören för att delta i spektaklet.

Trots att vare sig apmatning och eller rikemanshusskådning tillhör våra stora intressen är båtturen helt klart värt besväret. Det är riktigt vackert och behagligt att kryssa fram mellan öarna och titta på alla exotiska träd och fåglar.

Väl åter i hamn åker vi vidare mot dagens sista stopp, Granada.

Här får vi nästan två timmar till eget förfogande och vi beger oss raskt till La Mercedkyrkan för att gå upp i kyrktornet. En amerikansk dollar var får vi betala för att klättra de smala, något skraltiga, trappstegen upp till kyrkklockorna. Men utsikten över Granada gör det väl värt både pengar och trappsteg.

La Mercedkyrkan

Lite frestad blir man ju allt! Kanadensarna förslog att vi skulle dela på boten…

Efter att kyrkan är undersökt på både utsida och insida ger vi oss iväg för att utforska Granadas gränder.

En mindre trevlig påminnelse av inbördeskriget är kulhålen i fasaden

Snart är vi tillbaka på torget och strosar runt bland souvenirer och danstillställningar. Njuter den sista stunden i Granada och Nicaragua, åtminstone för den här gången. Förmodligen för alltid. Otroligt nöjda med alla upplevelser vi fått med oss under vårt, ack så korta, besök i detta land.

Dans på torget

Den lokala maracaskonstnären Alan gjorde valet av souvenir lätt. Klart vi ska ha ett par nicaraguanska maracas med oss hem!

Dagen är slut och tur är väl nästan det. Vi är så fulla av intryck att vi inte orkar mer. Tanken är nu att slå oss ner i bussen, ta det lugnt och njuta av utsikten från fönstret de många och långa timmarna tillbaka till Tamarindo.

Så blir det förstås inte. För först ska vi hämta upp fem glada och högljudda holländska skolungdomar som ska åka med tillbaka. De tränger glatt in sig i minibussen, slänger upp fötterna halvt i knät på en av kanadensarna och spänner ögonen i oss. – Går det bra att vi stannar och äter på Mc Donalds på vägen hem? Eller om inte ni vill äta kan ni väl vänta medan vi beställer något? Eh nej, det går inte alls bra. Vi och vårt sällskap ger varandra menande blickar. Så mycket för den lugna hemresan.

Men till sist tystnar sorlet och vårt nya sällskap somnar. Utan stopp på Mc Donalds. Och vi anländer Tamarindo strax efter klockan 22.

En lång dag är över och vi somnar ovaggade så snart huvudet landar på kudden.