Vi har bokat en utflykt till Costa Ricas grannland Nicaragua via den lokala agenturen på gatan utanför vårt hotell i Tamarindo. Liknade turer går att boka i princip överallt i Tamarindo och priset är detsamma.

Vi betalar drygt 1300 kr/pers för denna utflykt och då ingår alla inträden, lokal guide och frukost och lunch.

Det är uppstigning mitt i natten. Klockan fyra ringer klockan och en halvtimme senare blir vi upphämtade. Det visar sig bara vara vi och två kanadensiska par i vår ålder som ska ta oss an Nicaragua denna dag.

Ute är det mörkt och sällskapet somnar direkt. Själv kan jag inte sova. Det tar två timmar innan vi kommer fram till gränsen mot Nicaragua.

På en sträcka av några tiotal meter får vi visa upp våra pass hela fem gånger. Det ska stämplas ut och det ska stämplas in och så ska det kollas ett par gånger till. För säkerhet skull. Vi protesterar ju inte direkt, omgivna som vi är av tungt beväpnad polis vars blodgrupp tydligt är inbroderad i skjortan.

Vår guide väntar på oss på andra sidan gränsen.

Playa de Virgen

Efter den, i vårt tycke, något omständliga proceduren vid gränsen kör vi vidare. Vi blir stoppade nästan direkt. En polis kikar in och synar oss noga från topp till tå. Säger något till vår chaufför och guide. Så får vi köra vidare. Ute susar Nicaraguas landskap förbi. Annorlunda mot Costa Rica. Men ändå inte.

Vi stannar vid ett litet hus vid vägkanten intill Playa de Virgen.

Det är äntligen dags för den efterlängtade frukosten. Medan det dukas fram fruktfat och tallrikar med gallo pinto, stekta bananer och skinka synar vi omgivningen. En bit längre ner ligger Lake Nicaragua och vulkanerna Volcán Concepción och Volcán Maderas molnklädda toppar skymtas i horisonten. Träden bredvid den lilla restaurangen bär på stora runda frukter.

– Maracasträd, berättar vår guide. Vi gör maracas av frukterna.

Vi hinner med en promenad ner till den lilla stranden. En skolbuss har precis lastat av en massa människor som nu har samlats längs strandkanten. Det ser ut som de väntar på något, vad är dock oklart. Vi går tillbaka. Schemat är fullspäckat och det är dags att köra vidare.

Vi svänger av vid ett fruktstånd längs vägkanten. Vi bjuds på den ena exotiska frukten efter den andra. Sonen lägger diskret den plommonliknande frukten i det dammiga gruset under bordet. Den som smakar beskt och äts med massor av salt. Vi andra härdar ut. Godast är skogsmangon. Den som verkligen smakar som mango ska smaka.

Nix, inte så gott!

I staden Rivas stannar vi för att plocka upp guidens kompis.

Catarina Lookout Point och Masaya Artisan Market

Vi blir avsläppta vid Catarina Lookout Point. Här får vi en vidunderlig utsikt över Laguna de Apoyo, en gammal vulkankrater som nu omvandlats till en sjö. Sjön tillhör numera ett skyddat område och alla båttrafik är förbjuden för att inte förstöra det klara, rena vattnet.

Laguna de Apoyo

Utkiksplatsen verkar vara ett populärt helgutflyktsmål för ortens befolkning. Det går att hyra en häst och rida i omgivningarna om man så vill och önskar. Vi avstår dock och beger oss i stället till den närliggande hantverksmarknaden för att införskaffa några fina nicaraguanska souvenirer. Fynden uteblir. Vi vill så gärna köpa något. Stötta lokalbefolkningen. Men vi kan helt enkelt inte förmå oss att köpa något av krimskramset. Förlåt.

Tack, men nej tack!

Masaya Volcano National Park

Efter en dryg timmes strosande på den lilla hantverksmarknaden med de obefintliga fynden och ännu en titt på lagunen kör vi vidare mot Masaya Volcano National Park.

Vi får stänga av luftkonditioneringen för att vår lilla minibuss ska klara av att ta sig uppför vulkanen. Vår guide skämtar och säger åt sin kompis att det är han som ska offras i vulkanen denna gång. Vi skrattar. Men faktum är att det sägs att man förr offrade både barn och unga flickor genom att kasta ner dem i kratern. Om det är sant eller inte vet vi förstås inte. Men speciellt trevligt låter det ju knappast.

Uppe på kanten står ett stort kors, La Cruz de Bobadilla. Namnet kommer från Fader Francisco Bobadilla som på 1500-talet lät uppföra korset vid vulkanens kant i ett försök att blidka djävulen. En väg med trappsteg leder upp till korset, men den är nu avstängd.

La Cruz de Bobadilla

Lukten av svavel slår emot oss när vi kliver ur bilen. Ögonen tåras av röken som stiger upp ur kratern. Samtidigt är det så mäktigt att komma så här nära en aktiv vulkan.

Masaya National Park utgörs egentligen av två vulkaner, Masaya och Nindiri. De utgörs i sin tur av fem olika kratrar; Masaya, San Fernando, Nindiri, San Pedro och Santiago. Och det är Santiago vars gap vi nu så fascinerat står och stirrar ner i.

Spännande, men kanske inte så hälsosamt!

Vi står länge och tittar ner i den djupa kratern. Försöker kväva hostattackerna som uppstår, men tvingas ändå ta ett par steg tillbaka för att hämta andan. Tjugo minuter. Längre tid än så bör man inte tillbringa vid vulkanen sägs det. Vi överskrider nog detta något. Faktum är att vi uppehåller oss så länge vid kratern att vårt trevliga resesällskap får vänta på oss. Inte bra. Förmodligen inte heller speciellt bra för våra lungor. Men så värt det.

På vägen ner stannar vi till vid lavafälten. Kanadensarna försvinner snabbt ut bland lavastenarna och efter ett tag följer vi deras exempel. Chauffören, guiden och hans kompis skruvar på en moped som lagt av längs vägen.

Likt en gasell skuttar hon genom lavafälten

Masaya

Det har börjat bli dags för lunch och vi svänger in mot Masaya stad. Parkerar bilen och beger oss in på en lokal restaurang bredvid en liten park. Lunchen ingår i vårt köpta paket.

Det ser ut att bli buffé till lunch. Olika köttstycken och vad som ser ut att vara någon form av majonnäsbaserade röror ligger uppradade i olika skålar med flugorna surrande runt omkring. Ute är det stekhett. Vår guide är entusiastisk. Pekar på buffén och ber oss välja. Men först har han sålt in en portion av en nicaraguansk specialitét till en av oss. En maträtt som vi bara måste smaka. Och vem är vi att tacka nej till detta erbjudande. Dock oklart vem i familjen som kommer äta denna.

En specialité med lite oklart innehåll

Barnen låter sig inte bekymras av flugorna som surrar kring köttstyckena. De väljer frisk av både det ena och det andra. Att hygienen känns något bristfällig är inget som hindrar. Jag försöker tvätta händerna i handfatet, men det kommer inget vatten ur kranen. Min nyfunna kanadensiska vän lånar frikostigt ut lite handsprit. Det får duga.

Så hugger vi in på maten. Vegetarianerna får äta ris, bönor och banan i olika konstellationer. Kokt, stekt och torkad. Men gott är det. Och nej, vi blir inte magsjuka visar det sig, trots den bristande hygienen.

Köttätarna tog spettet, resten blev kvar…

Mätta och belåtna sätter vi oss i bilen och rullar vidare mot Granada.