Det har varit en dröm så länge jag kan minnas. Att få se sköldpaddor komma upp ur havet och lägga sina ägg. Eller att få se små nykläckta sköldpaddsungar ta sina första kliv ner mot havet. Eller allra helst både ock.

I kväll är det äntligen tänkt att det ska ske.

Vi har bokat en tur via Viator redan hemifrån. För säkerhets skull. Det hade vi inte behövt. Dessa turer går nämligen att boka direkt på gatan. Vi betalar drygt 300 kr/pers för denna kvällstur.

Uppsamlingsplatsen ligger lägligt nog tvärsöver hotellet och snart skumpar vi iväg i en minivan genom ett strömlöst, beckmörkt Tamarindo. Målet är stranden i närliggande Playa Grande. Vägen dit är skumpig och stenig och klockan är över sju när vi kommer fram.

Det börjar bra. Vår guide ropar direkt att en sköldpadda är på väg upp ur havet. Vår upphetsning lägger sig snart. Sköldpaddan hinner se bilens ljus och vänder tillbaka ut i havet.

Denna kväll lyser månen skarpt och det känns som hela stranden badar i ljus. Vi är inte ensamma, minst två andra grupper kan skönjas i månljuset. Vi tassar tyst och försiktigt bakom vår guide längs stranden. Fulla av förväntan av vad som förhoppningsvis komma skall. Vi blir placerade under ett gigantiskt träd en bit bort från stranden med stränga förmaningar om att inte röra vid vare sig blad eller grenar. För då kan vi få både brännsår och förlora synen. Tydligen är detta ett väldigt giftigt träd enligt guiden. Huruvida han talar sanning eller ej vet vi inte. Men vi tänker ju inte direkt chansa utan slår oss lydigt ner i sanden för att vänta.

Vi väntar. Och väntar. Där under vårt giftiga träd. Det går en timme, det går en och en halv. Vår guide patrullerar längs stranden. Pratar i sin walkie talkie med sina kollegor. Men ingen har sett något. Inte en tillstymmelse till sköldpadda kan siktas, vare sig här eller längre bort längs stranden.

Nu är det ju på inga sätt synd om oss som får sitta där i den mjuka, varma sanden och lyssna till vågorna som slår in över strandkanten. Himlen alldeles strösslad med klara stjärnor. Månljuset som faller över havet och gör att varje våg har ett glittrande skimmer över sig. Alldeles knäpptyst. Alldeles, alldeles underbart. Om det inte vore för den där gnagande känslan att det nog kanske inte alls blir några sköldpaddor ikväll.

Vår guiden kommer tillbaka. Berättar att han är väldigt frustrerad. Han bestämmer att vi ska dra oss längre bort längs stranden. Så vi lämnar vårt giftiga träd och drar oss ner mot strandkanten. Tysta och försiktiga.

Vi hinner inte många meter innan vår guide plötsligt hejdar oss. Ber oss stanna och vara alldeles knäpptysta. Han pekar ner mot strandkanten och i månljuset ser vi något stort röra sig upp från havet. Den känslan, när vi förstår att det faktiskt är en sköldpadda på väg upp ur havet. Vi står alldeles stilla, vågar knappt andas. Men så plötsligt stannar hon till. Som hon kan ana att vi finns i närheten. Och så vänder hon om. Ner mot havet igen.

Vi får nu tillåtelse att röra oss ner mot stranden. För att hinna få en skymt av henne innan hon försvinner ner i havet igen. Vi skyndar på stegen. Hinner fram precis när hon når strandkanten. Hon syns tydligt i månljuset. Det behövs varken förbjuden blixt eller den röda speciallampan för att se henne. En Green Pacific! Dessutom en riktigt stor hona enligt guiden.

Det blir bara ett foto taget. Men för första gången känns det inte så viktigt. Det här är en här-och-nu-upplevelse. Inget annat.

Jag kan ändå inte låta bli att få lite dåligt samvete trots den fantastiska upplevelsen. Var det vi som skrämde bort henne? Kanske fick hon på något sätt vittring på oss. Det skarpa månljuset talar inte heller till vår fördel denna kväll. Det är lättare när inte månen lyser så skarpt, berättar guiden.

Jag hade varit nöjd här. Trots att jag inte fick se någon äggläggning. Att få se denna stora giant komma upp från havet i månljuset räcker för mig. Check på bucket-listan liksom. Jag behöver inte mer. Vill inte störa mer.

Men så ljuder guidens walkie talkie. Det kläcks sköldpaddsungar på en privat strand bredvid och kanske hinner vi dit. Guiden måste först fråga markägaren om lov och när vi får godkännande ger vi oss iväg. Vi måste springa. Flera av sköldpaddsungarna har redan nått havet och det är bara ett fåtal kvar.

Vi springer och springer. Ser en annan guides röda ficklampa långt bort på stranden. Det är dit bort vi ska. Sönerna som verkat sådär halvhjärtat engagerade denna kväll sätter av direkt och är snart bara små prickar framför oss.

Vi andra springer så hjärtat dunkar och det svider i bröstet. Vägrar ge efter för tröttheten. Och vi får vår belöning. När vi till slut når fram finns det fortfarande ett par små nykläckta sköldpaddsungar som kravlar omkring i sanden, på jakt efter vågorna som slår in. Det är så mäktigt. Dessa små liv som helt plötsligt sköljs bort av vågorna. Vi står alldeles stilla. Vågar inte röra oss trots att vi är dyblöta av vågorna som slår över oss. Inte förrän vi är alldeles säkra på att sköldspaddsungarna är på väg ut i havet.

Nu finns inget dåligt samvete. Här stör vi inte på samma sätt. Tvärtom. Med oss som försiktiga åskådare ökar ungarnas chanser att ta sig ner till havet.

Guiden är alldeles till sig. Sköldpaddsungarna, vars färd ner mot havet vi precis bevittnat, tillhör den sällsynta arten Leatherback Sea Turtle. Och det är tydligen flera år sedan han och hans kollegor sett en hona komma upp för äggläggning. Men bevisligen har hon varit här. Det känns stort.

När den sista ungen nått havet går vi tillbaka. Guiden bjuder på frukt och dryck innan vi åker tillbaka. På vägen möter vi polisen. De är på jakt efter två män som inte kommit tillbaka från sin organiserade tur. Om de har tänkt att övernatta på stranden eller om de är ute efter sköldpaddsägg får vi aldrig veta. Men det känns bra att poliserna inte kommer att låta de två gå obemärkta förbi.

Klockan tio landar vi på hotellet igen. För uppspelta för att sova. Och vi som snart ska upp igen.