Vår lilla Västra Götaland-roadtrip har nu tagit oss till Västergötland, närmare bestämt till omgivningarna kring Vänern. Här är det tänkt att vi ska besöka landskapets två nationalparker och först ut denna dag är Djurö Nationalpark.

Egentligen vet vi inte riktigt vad vi förväntar oss av dagen eller nationalparken. Vi vet inte så mycket mer om Djurö än att det är en svårtillgänglig ö mitt ute i Vänern. Och att det är en nationalpark förstås. Det är ju därför vi åker hit. För att lägga ännu en nationalpark till vår samling, den 17:e i ordningen.

Vi är på plats i den lilla hamnen i Mariestad strax innan klockan 9. De grå molnen hänger i luften och väderleksrapporten lovar regn under dagen. Men eftersom vi bara har denna dag att avvara nationalparken så är det bara att dra på regnkläderna och hoppa på båten som ska ta oss ut till ön.

Båtresan ut till ön tar nästan en timme. Det känns som vi är mitt ute på havet innan vi får syn på ön i horisonten.

Vi lägger till i den lilla naturhamnen vid Malbergshamn, nationalparkens huvudentré. I dag är vi öns enda besökare, ett faktum vi inte direkt klagar över. Vi har gärna hela ön för oss själva.

Tre timmar får vi till vårt förfogande innan båten går tillbaka till Mariestad igen. Men ön är inte särskilt stor så vi ska nog hinna både vandra alla leder och äta vår medhavda lunch i hamnen tänker vi.

Det finns tre olika vandringsleder på ön och vi bestämmer oss för att vandra runt hela ön, som en del av både den röda och lila leden.

Vi ger oss iväg genom den mossklädda skogen. En skog som överraskar oss. För vi hade förväntat oss en ö med släta klippor och kanske en och annan äng. Inte en skog som denna.

Solen kikar snart fram mellan molnen och vi får ta av oss regnkläderna.

Snart är vi framme vid havet och omgivningen går helt enkelt inte att motstå. Vi måste ta en fika på klipporna innan vi vandrar vidare.

Vi blir sittande en lång stund, en alldeles för lång stund. Och ändå tar det emot när vi till sist inser att vi måste resa på oss om vi ska hinna runt ön. Våra tre timmar krymper snabbt.

Vandringen fortsätter inne i tallskogen, genom det gröna blåbärsriset och förbi den oranga porsen. Fåglarna kvittrar och solen strålar. Det är vindstilla och klipporna speglar sig i det blanka havet. Och vi är alldeles ensamma där vi går.

Det här hade vi ju inte förväntat oss. Att Djurö Nationalpark skulle överraska oss med en så fin omgivning. Att vi skulle falla så pladask för den här ön.

Avstånden på ön är inte så långa, men vi tar riktigt god tid på oss. Vandrar i sakta tempo och stannar var och varannan meter för att inte missa någon vacker vy. Så det tar ju sin lilla tid.

När vi till sist når fram till Djuröstugan och Jaktvillan har det redan gått en och en halv timme sen vi lämnade båten. Och vi är inte ens halvvägs.

Trots det hänger vi kvar vid stugorna en lång stund. Vad vi förstår går dessa stugor att hyra, åtminstone under sommarhalvåret. Det är nästan så vi ångrar att vi inte gjorde det. För här skulle vi gärna tillbringa lite mer tid. Sitta på bryggan och titta ut över vattnet eller sitta under den gigantiska, nyss utslagna, eken mitt på gårdsplanen.

Men nu måste vi verkligen vandra vidare om vi ska hinna tillbaka till Malbergshamn i tid.

Vi hinner inte så långt. För precis vid stugan får vi syn på dem. Öns dovhjortar. De enda större djur som finns kvar här sedan tiden då ön var bebodd.

Vi smyger försiktigt fram för att inte skrämma iväg dem. De ser oss inte först, men när de upptäcker oss efter ett tag drar de sig in mot skogen.

Dovhjortsspaningen har gjort att tiden runnit än mer iväg. Vi bestämmer oss för att skicka ett sms till vår båtchaufför och meddela att vi nog blir lite sena. Inte för att vi tror att det gör honom så mycket, men ändå för säkerhets skull. För vi vill fortfarande hinna runt hela ön.

Sen fortsätter vi vidare på den lila leden.

Efter ett tag viker vi av mot den gröna leden som ska ta oss upp mot fyren. För den måste vi ju förstås också passa på att besöka när vi nu är här.

Det får bli en äppelpaus i trädgården bredvid fyrvaktarbostaden. För nu är våra tre timmar ute, så någon picknick i hamnen lär vi ju inte hinna med. Men vi har inga medpassagerare som väntar på oss så vi tar det ändå ganska lugnt den knappa kilometern tillbaka till Malbergshamn.

Tre timmar är alldeles för snålt med tid tycker vi. Det räcker inte på långa vägar om man vill vandra runt hela ön utan att hasta förbi alla vackra vyer. För här vill man ha tid att sitta på klipporna och titta ut över havet. Tid att spana in dovhjortar och alla fåglar.

Minst en timme till borde vi haft. Kanske till och med två.

Vi lämnar Djurö Nationalpark i strålande solsken. Positivt överraskade över nationalparken vi bara trodde vi skulle åka ut och ”bocka av” från nationalparkslistan. Det här är definitivt en nationalpark på vår topp 3-lista.