Vi lämnar Särna för att köra de knappa 15 milen till Hede.

Planen för dagen är att ta oss an resans tredje och sista nationalpark, Sonfjällets Nationalpark. Eller Sånfjället som vissa föredrar att stava det.

Vi lär oss att anledningen till att det finns två olika stavningsversioner är att myndigheterna vill stava namnet som det uttalas (Sånfjället), men härjedalingarna själva vill ha samma stavning som fjället, Sôna (Sonfjället).

En grusväg leder oss in till Nyvallens fäbod. Här finns ett kafé och informationstavlor om nationalparken. Här finns även ett par vandringsleder som tar oss vidare in i nationalparken.

Det ska erkännas, i dag har vi faktiskt svårt att uppbåda någon större nationalparksentusiasm. Varför vet vi inte riktigt. Kanske har de senaste dagarnas nationalparksvandring tagit ut sin rätt. Eller kanske beror det på det gråmulna vädret.

Oavsett anledning så måste vi förstås ge Sonfjällets Nationalpark en chans. Nu när vi väl har tagit oss hit.

Val av vandringsled denna dag faller på den 4 km långa vandringen till Lillfjället.

Det känns lagom en dag som denna när orken inte riktigt räcker till en topptur till Högfjället.

Vi ger oss i väg genom granskogen och snart bär det uppför. Ordentligt uppför. Åtminstone upplever vi det så.

Snart är vi uppe på kalfjället. Vi är inte ensamma, men det är ingen större trängsel längs leden.

Det blåser ordentligt uppe på den 1010 m höga toppen, men vi stannar ändå en stund bland stenrösena för att titta på utsikten och pusta ut efter den ansträngande vandringen.

Vart vårt flås helt plötsligt tagit vägen är en gåta, men vi fortsätter bekvämt att skylla på de tre senaste dagarnas tuffa vandring. Även om fyra mil inte direkt är något att skylla på.

När vi känner oss färdiga med utsikten, stenrösena och blåsten går vi tillbaka ner till Nyvallens fäbod.

Lite mesigt känns det ju allt. Räcker det verkligen med vandringen till Lillfjället? Har vi gjort Sonfjällets Nationalpark riktigt och ordentligt om vi nöjer oss här?

Svaret är såklart nej. Lite mer tid i nationalparken vill vi förstås ha. Framför allt eftersom vi känner att vi nog inte kommer att komma tillbaka. Åtminstone inte på ett bra tag.

Så det får bli ett varv på den 2,5 km långa Familjeslingan innan vi kan anse oss vara klara med nationalparken.

Slingan utgår även den från fäboden och tar oss in i fjällbjörkskogen vid foten av Sonfjället.

Vi blir riktigt positivt överraskade av leden. Här finns ju allt vi gillar samlat på en väldigt liten yta. Fjällbjörkar, vackra blommor, täta mossklädda granar och porlande bäckar. En vandring som dessutom ackompanjeras av ljudet från fjällkornas bjällror. Fjällkorna som betar en liten bit från stigen.

Nationalparksentusiasmen återvänder med ens och det är med lätta steg vi tar oss an den korta slingan.

När vi kommer tillbaka till fäboden känner vi oss klara för i dag.

Vi har fått en glimt av vad Sonfjällets Nationalpark har att erbjuda. Skrapat lite på ytan. Än finns förstås en hel del kvar att upptäcka och en vandring runt Sonfjället lockar fortfarande. Så kanske kommer vi tillbaka en dag.

Men för stunden är vi nöjda och kan nu lägga vår 22:e besökta svenska nationalpark till samlingen.