Vi har väntat hela dagen på att Fulufjällets Nationalpark ska tömmas på merparten av dagsbesökarna och när klockan nu närmar sig 18 känner vi oss redo.

Redo att åka tillbaka för mer vandring och ett besök hos Old Tjikko, världens äldsta kända trädklon.

Även om det inte direkt verkar vara en hemlighet var denna gamla gran står så är informationen från nationalparken i princip obefintligt. Vi får leta information på nätet innan vi tror oss veta på ett ungefär var granen står.

Planen i dag är också att vandra den sista av nationalparkens vandringsleder, den 5,5 km långa Jaktfalksleden.

Leden ska inte bara ta oss upp ovanför Njupeskärs vattenfall utan även underlätta för oss att hitta vägen till Old Tjikko. För även om denna plats inte ligger längs leden så är det åt samma håll.

Vi parkerar direkt vid nationalparkens entré och ger oss iväg.

De första kilometerna går längs den breda träspången förbi myrmark och sjöar. Denna sträcka är gemensam för alla nationalparkens leder och därmed också den mest välbefolkade. Dock inte denna kväll, vår plan att vänta ut alla besökare tycks fungera väl. Inte en människa i sikte, trots att parkeringen fortfarande är full av bilar.

När vi kommer fram till Njupeskärstugan svänger leden in bland fjällbjörkarna. En brantare stigning uppför välbyggda trappor leder oss vidare upp mot kalfjället.

Strax innan Jaktfalksleden fortsätter vidare över stora stenblock viker vi av från leden. I stället fortsätter vi längs en smal stig upp mot kalfjället.

Snart skymtar vi en ensam tanig gran i horisonten.

Där står han, världens äldsta gran!

Vi har blivit förvarnade om att det inte är någon märkvärdig syn som kommer att möta oss. Och vi måste erkänna att Old Tjikko inte ser mycket ut för världen. Men det känns ändå lite mäktigt när vi kommer närmare.

Ett rep skyddar granen från alltför närgångna besökare.

Av den vältrampade marken utanför repet att döma verkar området vara ganska välbesökt. Men i kväll är vi de enda besökarna.

Vi gissar att anledningen till att nationalparken inte skyltar mot Old Tjikko nere vid entrén är för att skydda trädet från alltför många besökare, likt mängden som besöker Njupeskärs vattenfall varje dag.

Vi stannar en stund, går ett par varv och synar gamlingen från alla håll och kanter. Njuter av tystnaden och utsikten över Städjan och nyss besökta Nipfjället.

Men sen lockar fortsatt vandring över kalfjället.

Vi följer en mindre stig i vitmossan bort mot ravinen där vi vet att Njupeskärs vattenfall finns beläget.

På så sätt hoppas vi hitta tillbaka till Jaktfalksledens markeringar igen.

Mycket riktigt hittar vi snart ledmarkeringarna och ett gäng skyltar som pekar oss vidare i rätt riktning.

Här hittar vi faktiskt även en skylt som pekar ut riktning mot Old Tjikko. Så kanske hade vi hittat granen även om vi fortsatt följa Jaktfalksleden i stället för att vika av som vi gjorde. Men vi slapp i alla fall klättra över alla stenblock.

Eller åtminstone merparten av dem, för framför oss ligger nu en sträcka med stenblock som måste passeras innan vi kommer fram till bron.

Vi är snart framme vid bron över Njupån. Härifrån forsar vattnet rakt ner i ravinen och bildar Njupeskärs vattenfall.

Vattenfallet kan bara anas från bron, men vi hör hur dånet från vattenmassorna ekar i ravinen.

Vi fortsätter sen vidare längs ravinkanten.

Av någon oklar anledning förväntar vi oss enkel vandring tillbaka ner till nationalparksentrén. Varför vet vi inte riktigt. Kanske för att vi ser entrén och Naturum som en liten prick nere i skogen.

Men leden fortsätter i stället vidare åt ett annat håll, längre och längre upp på kalfjället.

Efter ett tag blir vi tveksamma. Visserligen följer vi de orangea markeringarna, men nog borde leden snart vika av neråt. Det var ju trots allt inte så många kilometer kvar.

Vi möter ett par som verkar komma från nationalparksentrén och frågar om vi är på rätt väg. Det är vi visar det sig. Snart dyker det även upp ett par skyltar som visar oss vidare. En kilometer kvar och leden svänger äntligen neråt och in i skogen.

Snart är vi tillbaka på den breda stigen mot Naturum, samma stig som när vi vandrade de andra två lederna, Lavaskrikeleden och Njupeskärsslingan.

Kvällens totala vandring slutar på 8 km och tar oss nästan tre timmar.

Det var en betydligt tuffare vandring än vi förväntat oss, men åh vilken kväll! Strålande solsken och alldeles lugnt och stilla. Fantastik utsikt och härlig vandring. Det blir inte bättre än så här.

Vi packar in oss i bilen och kör de dryga tre kilometerna tillbaka till Fulufjällsgården där vi bor.