Ett besök i Björnlandets Nationalpark var egentligen inplanerat redan förra sommaren.

Boende var bokat i närliggande Gafsele, allt var klappat och klart för ett besök. Men så började det åska när vi väl var på plats och den fortsatta väderleksrapporten visade inte på något uppehåll. Boendet visade sig dessutom vara en byggarbetsplats, mer eller mindre obeboeligt, och vi tappade helt lusten för att stanna kvar i trakten. Så det blev inget nationalparksbesök den sommaren.

Och det har grämt oss sen dess. För det här är ingen nationalpark man bara råkar ha vägarna förbi. Inte om man som vi bor i södra delen av landet.

I årets reseplanering finns det egentligen inte någon plats för ett besök i Björnlandets Nationalpark. För denna sommar åker vi inte längre norrut än Härjedalen. Är alltså tanken, åtminstone från början. Men så bestämmer vi oss ändå för att svänga inom nationalparken, en liten extra omväg på 40 mil. Men det får det helt enkelt vara värt.

Denna gång får vi dessutom tag på ett boende i Fredrika, endast tre mil från nationalparksentrén. Väderleksrapporten visar strålande sol. Nu ser det ut som nationalparksbesöket äntligen kommer bli av!

Björnlandets Nationalpark blir den 23:e svenska nationalparken vi besöker.

Vi parkerar vid entré Angsjön tidigt på morgonen. Vi är inte ensamma, men något större tryck på nationalparken verkar det inte vara. De få andra bilarna på parkeringen till trots, vi ser inga andra människor när vi ger oss iväg längs spången bort mot platsen där vandringslederna börjar.

Valet av vandringsled denna dag faller på den 7 km långa Guldbäcksleden.

Det är en riktigt fin morgon. Solen skiner och Angsjön ligger alldeles stilla och spegelblank. Skogen ligger alldeles tyst framför oss.

Vi hinner inte så långt längs leden innan vi känner att vi måste kliva av spången för att plocka hjortron. Det är första gången hjortronen har hunnit mogna under vårt besök norröver. Så det gäller att passa på att njuta av lyxen. För denna sommar verkar det finnas hjortron i överflöd.

Vi fortsätter sen vidare in i skogen upp mot Björnberget.

Nationalparken överraskar oss med sin vackra omgivning. Vi tänker att vi borde vara svåra att imponera på vid det här laget. Det är ju trots allt nationalpark nummer 23. Men det är den grönaste av granskogar. Blåbärsris fulla med mogna blåbär. Grenar översållade med skägglav. Stenar och klippor. Mossa.

En omgivning som denna får vi aldrig nog av. Tack och lov! Så trist det vore annars.

Informationsskyltar i skogen berättar för oss att detta är en skog som brunnit vid flera tillfällen.

Förkolnade stubbar och brandljud i stammarna visar spår från de stora skogsbränderna år 1508, 1693 och 1831.

Brandljud

Vi tar en paus uppe på Björnberget.

Det här är en betydligt tuffare vandring än vi förväntat oss. Eller så skyller vi på värmen. För nu börjar solen stråla ganska ordentligt på oss.

Det bär sen nerför in i skogen igen.

Vi passerar Guldbäcken utan att den gör något större intryck på oss. Vi stöter på mygg inne i skogen, för första gången denna resa, men inget som kräver någon större åtgärd i form av spray eller liknade.

Något fel är det ju helt klart på oss. För det här är andra Norrlandssommaren i rad som vi ratas totalt av de ökända myggorna och knotten. Fast vi klagar förstås inte.

Snart är vi framme vid Angsjöstugan.

Vi tar oss en snabb titt inne i stugan, men av packningen därinne att döma verkar den redan vara upptagen så vi fortsätter i stället ner mot sjön. Här stannar vi en stund och tittar på utsikten. Speglingarna i sjön är nu borta. Den tysta morgonen har nu bytts mot en mer livfull energi. Fåglar som kvittrar och fler människor som passerar förbi.

Angsjöstugan

Leden fortsätter sen vidare tillbaka till spången över den hjortronfyllda myren. Och vi måste förstås återigen stanna och mumsa hjortron. För att de förstås smakar gott. För att det är sista chansen denna sommar.

Några fler myrbesök står nämligen inte på agendan. Och hjortron är inget vi är bortskämda med hemma. Så det gäller att passa på nu när vi har chansen.

När Guldbäcksleden är färdigvandrad hänger vi kvar en stund vid sjön.

Vi har svårt att slita oss från den vackra utsikten. Trots att vi egentligen måste köra vidare.

Mest troligt kommer vi inte tillbaka. Men det handlar inte om nationalparken, för Björnlandet är en riktigt vacker nationalpark. Men det är tyvärr inte den mest tillgängliga nationalparken för vår del.

Men skulle vi mot förmodan ha vägarna förbi, då blir det definitivt ett återbesök.