Planen för dagen är egentligen att vandra Besseggen, en av anledningarna till att vi denna sommar befinner oss i Jotunheimen i Norge.

Men så visar väderleksrapporten både regn, storm och risk för starka kastbyar på Besseggen denna dag och det känns ju inte som ett optimalt vandringsväder uppe på ett berg. Så det blir helt enkelt till att skjuta fram den vandringen och tänka ut någon ny, mindre avancerad. För vandra i dag vill vi. Det är ju därför vi är här.

Valet faller till sist på Bitihorn utanför Beitostølen. En lagom topp på 1607 meter att inleda vårt norska vandringsäventyr med.

Eftersom vi bor i Røn, knappt fem mil från Bitihorn hinner vi med frukost på vårt boende Furulund Pensjonat innan vi ger oss iväg.

Parkeringen vid Bitihorn kostar 60 kr för ett dygn och kan betalas antingen med Vipps (norska motsvarigheten till Swish) eller kontant, men som de svenskar vi är saknar vi förstås både möjlighet att använda Vipps och kontanter. Vi har inte haft en tanke på att växla på oss norska kronor. Hemma använder vi ju aldrig kontanter. Och någon uttagsautomat finns inte i lilla Røn.

Men det ordnar sig ändå, den snälla personalen på pensionatet ordnar kontanter till oss, både till  parkeringen på Bitihorn och till Gjendesheim när vi ska vandra Besseggen.

Så nu är det bara att sätta igång med dagens vandring.

Bitihorn med antennen i bakgrunden

När vi startar vår vandring strax innan klockan 10 är det ganska sparsamt med både människor och andra bilar på parkeringen.

Första biten går längs en vältrampad stig, väl skyltad med röda markeringar på stenar och rösen.

Utsikten över de snötäckta fjällen är som balsam för själen. Minst en vecka av fjälluft behövs varje år för optimalt mående, det har jag sedan länge konstaterat och bestämt.

Det bär lätt uppför, fortfarande ganska lättvandrat trots att underlaget mest består av stora stenar.

En led kantad med blommor i alla möjliga färger. En utsikt som tar andan ur en. Det här kan vi ju inte bara hasta förbi. Vandringen får helt enkelt ta den tid den tar. Alltså bryr vi oss inte om att vi blir hela tiden blir omvandrade av både små barn, äldre damer och hundar.

Efter två kilometer ändrar leden karaktär och nu bär det ordentligt uppför, på vissa ställen så brant att vi behöver använda våra händer till hjälp. För säkerhets skull. För vi vill inte skada oss, vi är ju inte på långa vägar klara med våra Norgevandringar.

Bygdin – den största insjön i Jotunheimen

Snart får vi lön för våra ansträngningar. Toppröset blir synligt, likaså toppstugan som dessvärre är stängd för allmänheten.

Vi stannar en stund på toppen. Njuter av den fantastiska utsikten över Valdres och Jotunheimen. Äter en äggmacka bakom en sten i skydd för den friska vinden. För här blåser det ordentligt. Tacksam över att både mössa och buff fick följa med i packningen även om jag saknar vantarna.

Utsikt över sjön Vinstre

När vi känner oss klara med utsikten är det dags att vandra tillbaka till bilen som nu syns som en liten prick nedanför oss.

Nu är det många fler människor på väg upp vilket gör att det tar en stund innan vi kan passera det brantaste partiet med stenar och rullgrus. Det känns skönt att ha toppen avklarad. Trängas med andra människor ute i naturen eller på bergstoppar är inget vi gillar.

Vandringen slutar på 8,8 km (och motsvarande 150 våningar) och tar oss knappt 4 timmar, inklusive en längre paus på toppen.

Den här vandringen ger definitivt mersmak. Nu är vi redo för den mer krävande Bessegen.

Tror och hoppas vi i alla fall.