I dag är målet att bestiga Nordeuropas högsta berg, Galdhöpiggen (2469 m).

Egentligen är det konstigt att jag denna sommar befinner mig här i Norge med målet att bestiga ännu ett högt berg. När vi besteg Kebnekaise för tre år sedan lovade jag mig själv dyrt och heligt att nu var det slut med att bestiga höga berg. Jag vill ha kalfjäll, porlande vattenfall och vackra fjällblommor när jag vandrar, inte sten och klippor som 2000 meter höga berg bjuder på.

Men denna gång har vi gjort det lättare för oss. Det blir inget tält i stenig nerförsbacke utan i stället en skön säng i ett dubbelrum på Spiterstulen Feriehytte, alldeles vid foten av berget.

Vi sätter klockan på 5.30, äter lite flingor innan vi ger oss iväg en halvtimme senare. Vantar och vandringsstavar inköpta i Fagernes dagen innan.

Vi är så redo som vi kan bli.

Väderleksrapporten lovar sol och enstaka moln denna dag, vilket vi tackar för då vi bara har denna dag till vårt förfogande.

Vädret levererar direkt när vi kliver ut genom dörren denna tidiga morgon.

Vindjackan åker av med en gång, fleecen strax efter och den tunna långärmade tröjan ett par hundra meter senare. Att vandra i T-shirt är skönt, men nackdelen är att alla avtagna kläder nu gör ryggsäcken tyngre än önskat.

Första sträcken genom fjällbjörkskogen är lättvandrad, om än lite stenig. Paret som startade nästan samtidigt som oss försvinner snabbt utom synhåll, men vi håller samma strategi som under resans tidigare vandringar. Långsamt tempo och många små mikropauser på vår väg upp till toppen.

Vi ska orka hålla ut hela dagen.

Snart syns stugorna vid fjällstationen som små prickar nedanför oss.

Landskapet ändrar karaktär och bjuder på forsande vattenfall och snötäcken lite här och där. En sol som nu långsamt letar sig över bergstopparna. Och en fantastisk utsikt över de omgivande bergen.

Det är en underbar morgon. Att andra vandrare nu börjar komma ikapp oss gör oss inget. Det känns snarare trevligt. Vi lär oss snart känna igen det äldre asiatiska gänget och paret med hunden då vi turas om att gå om varandra.

En toppbestigning bland höga berg är inget vi känner att vi måste göra ensamma. Tvärtom.

Spiterstulen

Vi lämnar snart den gröna vegetationen och nu är det vandring över sten och åter sten som gäller. Och ett och annat snötäcke att pulsa genom.

Att vandra genom snö tar mer på krafterna än att vandra på sten. Trots att det ser så enkelt ut.

Snart tycker vi oss se toppen. Blir alldeles lyckliga trots att det verkar vara en lång väg kvar. Människorna uppe på berget syns bara som små prickar, knappt urskiljbara.

Vi stannar vid ett stenröse för en kort fikapaus, men mer än en halv macka blir det inte. Nu vill vi vidare. Upp på den hägrande toppen framför oss.

Det här går ju som en dans tänker vi entusiastiskt. Det här är ju inte speciellt jobbigt.

(En stund senare möter vi ett par danskar som berättar för oss att det inte är toppen vi ser. Vi ska visserligen nästan hela vägen upp till toppen framför oss, men den riktiga gömmer sig bakom.)

Nä, vi är visst inte riktigt framme än…

Uppstigningen på berget framför oss är brant, men känns ändå fullt hanterbar. Åtminstone tills vi kommer upp.

Nu står vi på kanten till glaciären Styggebreen och det är mer klättring än vandring som gäller. Bredvid stupar det rakt ner mot glaciären.

I fjärran ser vi ett led av toppbestigare från Juvasshytta på väg över glaciären. Det är visserligen en enklare väg till toppen, men glaciärvandring kräver en guide och vi vandrar hellre i vårt eget tempo.

En av de brantare delarna av vandringen

Efter den branta stigningen över berget ser vi äntligen den riktiga toppen med toppstugan framför oss. Men än är det en bit kvar.

Först en riktigt brant nedstigning som kräver att vi bitvis hasar på rumpan för att inte halka ut över antingen stupet på ena sidan eller vad som ser ut att vara ett brant och halt snötäcke på andra sidan. En visserligen ganska kort sträcka, men vi bävar för att ta oss upp här på tillbakavägen.

Och som om inte det är nog så ligger en riktigt lång och brant backe framför oss.

Vandringens evighetsbacke… åtminstone på vägen upp

Glaciären Styggebreen och Juvasshytta i bakgrunden

Även denna långa backe kräver bitvis klättring. Dessutom blåser det emellanåt så hårda vindar att vi nästan ramlar omkull. Men bit för bit, stenblock för stenblock tar vi oss upp.

Lättnaden är stor när vi äntligen kommer upp på toppen av backen.

Här uppifrån kom vi

En kort nedstigning ligger nu framför oss, sen återstår bara en lite flackare backe med ömsom snö, ömsom sten innan vi är framme vid toppen.

Snart framme!

Backen visar sig dock vara brantare än den ser ut. Snön har börjat tina och det är riktigt tungt att ta sig fram. Den tunnare luften gör sig också påmind. När vi kommer fram till sista snötäcket tar vi i stället en omväg. Hellre vandra på sten än över snö.

Toppstugan närmare sig även om det känns som en evighet innan vi är framme.

Till sist står jag äntligen på toppen av Nordeuropas högsta berg, 2469 meter upp.

Högre än jag någonsin tagit mig på egen hand. Högre än jag någonsin kommer att ta mig på egen hand. För nu räcker det. Inga fler höga berg för min del. Lovar jag säkert och bestämt. Igen.

Det blåser så hårt på toppen att jag får hålla mig i kikaren för att inte tappa balansen. Buffen virad runt kepsen för att den inte ska blåsa iväg.

På toppen av Nordeuropas högsta berg!

Även om det nu börjat mulna på är sikten över de omgivande bergstopparna god. Det känns som en revansch från toppbestigningen av Kebnekaise som skedde i total dimma med noll utsikt vid toppen.

Det här är en riktigt mäktig utsikt!

Toppstugan

Om det är den tunna luften eller den tuffa vandringen som gör att jag känner mig lite darrig och yr vet jag inte. Eller kanske att kroppen endast fått en halv macka och lite godis som bränsle på de sex timmar vandringen upp till toppen tagit.

Det får bli en coca cola i toppstugan innan nedstigningen. För säkerhets skull. Det är den dyraste coca colan jag någonsin druckit, 80 kr för en liten burk. Men så värt varenda krona.

Jag passar också på att äntligen få svar på frågan jag funderat över. Nämligen hur de som bemannar stugan tar sig till jobbet. Vandrar de upp och ner varje dag för att ta sig till jobbet eller stannar de kvar i stugan?

Kvinnan som bemannar stugan i dag berättar att hon stannar fem dagar uppe på toppen innan hon byts av. Hon berättar också att det väntas ett oväder framemot eftermiddagen. Ett så kraftigt oväder att den sista gruppen från Juvasshytta tidigarelagts.

Den informationen gör att vi helt plötsligt får bråttom. Att vandra på ett berg i oväder är inget som lockar. Med en halvdrucken coca cola i ryggsäckens sidofack påbörjar vi nedstigningen i riktigt rask takt.

Snart står vi återigen framför det brantaste partiet. Det som vi nu ska vandra nerför. Eller rättare sagt klättra. Det som kommer ta evigheter att passera.

Jag bestämmer mig för att göra det som många andra verkar göra. Nämligen sätta mig på rumpan och i stället åka ner över snön. Man kan ju alltid försöka bromsa med fötterna om det går för fort. Och det finns dessutom en väl inåkt bana att följa.

Ett par minuter senare är vi nere. Glada och nöjda över det snabba sättet att ta oss nerför den långa branten, om än väldigt kalla och blöta om baken.

Den snabbaste vägen ner går över snön

Som om inte den genvägen räcker, nu visar det sig dessutom att vi inte heller behöver klättra uppför den smala branten framför oss. Vandrare före oss har nämligen redan trampat upp en säker genväg över snötäcket.

Minst en timme sparar vi in här. För att inte tala om mina nerver. För det här är ett av vandringens två riktigt läskiga partier i mitt tycke.

Det blir ännu en rumpåkning över snön, ett roligt sätt att spara både kropp och minuter på. Dessutom är det hyfsat säkert eftersom det varken är speciellt brant, stenigt eller går särskilt fort. Även om bakdelen domnar bort av kylan efter ett tag. Men det får det vara värt.

Tjoho, här kommer jag nerför Galdöpiggen!

Mörka moln börjar nu torna upp sig bakom bergen så vi trampar på i ett raskt tempo. Tar oss an den sista obehagliga delen bredvid glaciärkanten. Hinner ytterligare en bit innan regnet börjar ösa ner. Eftersom byxorna redan är blöta efter snöåkningen är det inte lönt att ta på regnbyxorna. I stället väljer vi att vandra på. Nu vill vi bara ner innan regnet tilltar.

Men en kvart senare skiner solen igen.

Snart närmar vi oss nedstigningen mot fjällstationen. En nerförsbacke som visserligen är både lång och stenig, men inte särskilt brant i jämförelse med vad vi just tagit oss nerför. Ändå tar det oss över två timmar innan vi är nere. För regnet har gjort stenarna såphala, varje steg måste planeras och kännas in för att inte halka omkull. Knäna börjar protestera mot den hårda behandlingen och varje steg gör ont.

Att köpa vandringsstavar var ett riktigt bra beslut.

Fjällstationen och det hägrande målet… snart är vi nere igen!

Till sist är vi äntligen nere vid fjällstationen igen. Trötta, utmattade, hungriga. Men lyckliga över att vi klarade det. En vandring på 14 km och knappt 1400 höjdmeter. Exakt 10 timmar efter att vi lämnade fjällstationen i morse.

En och en halvtimme senare är ovädret över oss. Det blixtrar och åskar så det dånar bland bergen omkring oss. Regnet piskar mot fönsterrutorna. Himlen är alldeles svart. Vi är glada att vi hann ner. Men kan ändå inte låta bli att undra över människorna vi mötte på vägen ner. Familjen med den gråtande pojken som satt på en sten och mådde dåligt. Den unga tjejen i korta shorts och vita converse som var på väg upp till toppen. Paret med hunden som också var på väg upp när vi var på väg ner.

Hann de vända om eller på annat sätt ta skydd för ovädret?