Romdalseggen – en vandring via Høgnøsa

DSC_0993

Dags för resans fjärde och sista vandring, den drygt en mil långa Romdalseggen.

Av någon outgrundlig anledning har jag fått för mig att detta kommer blir resans kortaste och lättaste vandring. Men ack så fel det visar sig att jag ska ha. För när jag på kvällen sätter mig framför datorn på Romdalseggens Camping för att läsa på om morgondagens vandring inser jag att det är inte alls är någon ”walk in the park”.

Även denna vandring visar sig innebära vandring/klättring längs en smal bergskam. Och jag skulle ju aldrig mer utsätta mig för sånt, det lovade jag mig själv dyrt och heligt efter vandringen längs Besseggen.

Kanske är det inte så farligt. Jag kollar några youtubeklipp, men de gör mig inte lugnare. Snarare tvärtom. Kedjor i branta nerförsbackar, en bergskam som är smalare än en meter vid vissa ställen.

Nä, det här känns ju inget kul. Och vandring ska ju vara kul. Jag åker inte hit för att prestera.

Till sist läser jag att det ska finnas en alternativ väg – familjerutten via Høgnøsa – som ska kapa den värsta vandringen längs bergskammen. Lättnaden är stor. Det finns ingen tvekan, den tar vi!

Så nu är det bara att hoppas att denna familjerutt inte utgår från norska familjer, för hurtigare ungar än de norska har vi aldrig mött. De klättrar säkert glatt omkring på branta bergskammar utan några större bekymmer.

DSC_1296

Vandringen startar vid parkeringsplatsen i Venjesdalen. Bussbiljetterna från Åndalsnes är inköpta kvällen innan. 200 norska kronor kostar en enkel biljett. I saftigaste laget för en knappt 20 minuter lång bussresa kan man ju tycka.

Det finns bara biljetter kvar till första bussen klockan 7.30, men det passar oss bra. Vi gillar att starta tidigt. I och för sig bråkar Google Maps med oss så det tar ett tag innan vi hittar Norska Tindecenter där bussen utgår från, men vi hinner med bussen.

Vi är ett tiotal personer som blir avlämnade i Venjesdalen och som beger sig in i skogen.

DSC_0906

Omvägen via Høgnøsa är drygt en kilometer längre, men vi hoppas att det är värt det.

Fortfarande finns en viss nervositet hos vissa i sällskapet (läs mig). Någon bergskamsvandring är inte önskvärd i dag och vi vet ju inte riktigt vad denna omväg innebär då informationen på nätet varit högst bristfällig.

De första tre kilometerna är dock gemensamma för båda alternativen och går brant uppför, genom fjällbjörkskog och förbi porlande vattenfall.

DSC_0952DSC_0955

Snart är vi uppe på kalfjället.

Vi tar det lugnt, det här är resans sista vandring och sista möjligheten att njuta fjällblommor och frisk fjälluft. Men tydligen vandrar vi väldigt långsamt, vi blir snart omsprungna av vandrare från bussen efter oss. Det fullkomligt väller fram människor bakom oss. Förbi oss. Unga, glada, pratglada och väldigt högljudda.

Vi som längtar efter lite lugn och ro.

DSC_0878DSC_0933DSC_0990DSC_0978

Lättnaden är stor när vi kommer fram till korsningen där vi skiljs åt. För det verkar bara vara vi som viker av mot Høgnøsa, resten fortsätter vidare för klättring uppför det branta berget bredvid oss.

Själva fortsätter vi genom Venjesdalen. En riktigt härlig vandring på en led kantad av lappljung och kråkris.

DSC_1009DSC_0844DSC_1013

Snart är vi framme vid Kaffikjelbua, en liten övernattningsstuga mitt ute i ingenstans.

Efter en titt inne i stugan fortsätter vi vidare ner mot fjällbäcken för att hitta bästa sätt att ta oss över.

DSC_1037Kaffikjelbua

DSC_1056DSC_1070

Därefter bär det uppför även för oss. Visserligen ganska brant på sina ställen, men inget i jämförelse med den andra vägen.

När det brantaste partiet är passerat stannar vi till för en fika. En sådan här vacker utsikt kan vi ju inte springa förbi. Den måste njutas, länge och väl.

Så det gör vi.

DSC_1091Fikautsikt

När vi fikat färdigt fortsätter vi vidare upp mot Høgnøsa.

Nu är det vandring över sten och snötäcken som gäller. Luften är frisk och klar och livet känns lätt och härligt. Tills jag plötsligt får se Romdalseggen framför mig. En smal bergskam, stup på båda sidorna. Och som det trots allt verkar som vi måste vandra längs.

Attans, det var ju det här jag ville undvika.

DSC_1106DSC_1108DSC_1135Romdalseggen

DSC_1145DSC_1148

Men det är bara att trampa på. Vända tillbaka är ju inget alternativ.

Snart är vi framme vid Mjølvaskaret, stället där de båda vandringarna går ihop. Det är här vandringen längs den smala bergskammen börjar. Här stupar berget rakt ner på båda sidorna, även om molnen till viss del gömmer utsikten.

Det är bara att ta ett djupt andetag och sätta i gång med uppgiften.

Romdalseggen 265DSC_1154DSC_1171DSC_1226Vandring längs bergskammen

Det visar sig vara bredare än det ser ut från håll. Det finns till och med så mycket utrymme på sina ställen att jag vågar mig fram till kanten för att titta på utsikten.

För nu har molnen skingrats och den vackra Romdalen är synlig nedanför oss.

DSC_0985DSC_1230DSC_1223DSC_0996DSC_0977

Vandringen över bergskammen går som en dans, åtminstone till sista stigningen upp mot Høgaksla.

Här är det klättring som gäller. Visserligen bara några meter upp, men det finns inte så många ställen att sätta händer och fötter på. Och bredvid stupar det rakt ner.

Lättnaden är enorm när jag klättrat upp till toppen. Jag lovar mig återigen att aldrig mer göra om något sånt här. För det här var ett riktigt läskigt parti.

DSC_1242

Härifrån är det enkel nerförsvandring som gäller. Breda stigar kantade av små fjällsjöar, hela vägen ner till toppen Nesaksla och linbanestationen.

DSC_1002

När vi kommer dit känns det som vandringen är över.

Vi belönar oss med varsin dyr-burgare på restaurang Eggen. Blir sen sittandes en stund och tittar på alla människor som åkt linbana upp. För här uppe är det full aktivitet.

Till sist samlar vi ihop oss, nu är det dags att vandra ner till bilen. Snabbt, lätt och enkelt tänker vi. Vi har ju till och med hört att nepalesiska sherpas byggt trappor ner. Så hur svårt kan det vara.

DSC_1275

Svårare än vi tänkt oss visar det sig.

De senaste dagarnas regn har gjort trappsteg och stenar leriga och hala. Dessutom går leden riktigt brant ner den första delen. Så det blir en både långsam och försiktig vandring ner. Inte en vandring som knäna jublar över. De har verkligen jobbat hårt denna resa.

Inte förrän vi kommer ner till populära Rampestreken – en 20 meter lång utkiksramp – börjar leden plana ut en smula.

Resten av vandringen ner mot Åndalsnes går över lera, sten och rötter.

DSC_1036

Det här är vandringens absolut tråkigaste del. Det känns som evigheter innan vi kommer ner. Vilket kanske i och för sig inte är så konstigt eftersom linbanestationen ligger 715 möh.

DSC_1301Här uppifrån kom vi

När vi kommer tillbaka till bilen har vi vandrat drygt 13 km, en vandring som tar oss exakt 9 timmar. Men då har vi vandrat riktigt långsamt, stannat och njutit av omgivningarna mer än vi brukar och dessutom ätit vid linbanestationen.

En underbar vandring trots att det ändå blev bergskamsvandring på själva Romdalseggen med några mindre roliga partier.

Det här är definitivt en variant att vandra om man vill njuta kalfjäll i ensamhet. Vi mötte totalt fyra andra människor under vandringen fram till Mjølvaskaret. Dessutom slipper man de allra brantaste partierna uppe på bergskammen. Om man som vi (jag) gärna hoppar över det.

Fyra bergstoppar på mindre än en vecka känns i kroppen, men det har varit så värt det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s