Inte heller denna natt sover jag särskilt gott, men så illa som gårdagen är det i alla fall inte. Men jag är glad att jag bokat ett enkelrum sista natten.

Jag ger mig iväg strax efter klockan 6. Ute är det som vanligt mörkt och svalt.

Längs Arzúa gator är det inga problem, men när jag kommer in i skogen känns det inget vidare. Det är alldeles för mörkt för att jag ska känna mig trygg med att vandra ensam. Jag vänder tillbaka till det lilla klostret, där en nunna nyss önskat mig Buen Camino, för att vänta in några andra pilgrimer.

Jag behöver inte vänta länge. En pilgrim kommer gående nästan direkt och jag hakar på honom så där lite försynt i bakgrunden. Det bär förstås uppför, som alltid varje morgon. Han håller ett riktigt raskt tempo och jag har fullt sjå med att hänga med. Men tappa bort honom tänker jag inte göra så det är bara att trava på.

När vi knappt tre kilometer senare kommer upp till Preguntono Bar & Café släpper jag iväg honom. Koreanerna har redan hunnit hit och jag slår mig ner vid ett bord bredvid. I dag slår jag på stort och beställer in både en croissant och en bit Santiagokaka. Varför vet jag inte för det är egentligen inget jag vill äta till frukost. Santiagokakan smakar dessutom inte alls som gårdagens.

Preguntono Café & Bar

När jag ätit färdigt fortsätter jag på egen hand. Nu är det fler pilgrimer på leden igen och snart börjar det att ljusna ute.

Snart framme!

Vandringen tar mig genom gröna skogar, förbi små byar, ängar och mogna majsfält.

Trots att detta är den sista riktiga vandringsdagen är jag trött och längtar tills jag är framme för dagen.

Vandringslusten har inte riktigt varit densamma sen jag lämnade Sarria för några dagar sedan. Jag gissar att det dels beror på att jag inte sovit så bra de senaste sovsalsnätterna, men också att det de sista dagarna har varit en helt annan stämning längs leden. Många av de nya pilgrimerna vandrar i stora grupper och verkar inte vara speciellt intresserade av att prata med någon annan.

Men prata kan de. Mycket och högt.

Egentligen gör det väl inte mig så mycket. Jag är nöjd med att vandra i min egen takt. Och än finns det några gamla caminovänner kvar som jag träffar på lite då och då längs leden.

Outerio

Jag fortsätter ut på landet. Passerar genom byar och otaliga grönsaksodlingar.

En sak som jag och mina caminovänner många gånger funderat över är vart alla grönsaker som odlas tar vägen? För inte verkar de hamna hos restaurangerna eller i pilgrimsmenyerna.

Det har varit riktigt klent med grönsaker i kosten de senaste veckorna.

En stund senare vandrar jag åter in i skogen.

Plötsligt känner jag en stark doft av rökelse och leden kantas nu av skyltar med tänkvärda budskap. Snart ser jag en man som står och säljer sina böcker inne i skogen.

Någon tung bok hamnar inte in min ryggsäck, men väl en stämpel i mitt pilgrimspass.

La Soledad Compartida – delad ensamhet

När jag kommer fram till Salceda är planen att stanna till och köpa något att äta, men kön för att beställa går för långsamt och jag är för trött för att vänta.

Så jag vänder tillbaka till leden igen, som nu fortsätter längs vägkanten.

En halvmil senare passerar jag Santa Irene och A Rúa.

Ermida de Santa Irene

Värmen har åter hunnit ikapp mig och gör nu vandringen riktigt tung. Lättnaden är därför stor när leden åter svänger in i en liten skog.

När jag en stund senare kommer ut ur skogen är jag framme i O Pedrouzo, dagens slutmål.

O Pedrouzo

Klockan är bara 12 och incheckningen öppnar inte förrän en halvtimme senare.

Så när jag väl lokaliserat mitt boende, Pension Una Estrella Dorada, slår jag mig ner på en bänk vid ett litet torg för att vänta.

Till sist är det dags att checka in i mitt fina enkelrum med utsikt över fälten utanför.

Jag är så trött att jag prioriterar en siesta före både dusch och mat. Tre timmar senare vaknar jag som en ny människa. Pigg, glad och redo att ge mig ut och se vad O Pedrouzo har att erbjuda.

Penson Una Estrella Dorada, O Pedrouzo

Dagens rum

När jag till min glädje hittar en öppen restaurang bestämmer jag mig för att slå på stort denna sista caminokväll. Det blir både en vegetarisk lasagne och ett glas vitt vin på Taste The Way Bar mittemot pensionatet. Och trevliga samtal med ett gäng amerikanska pilgrimer vid samma bord.

Innan jag går tillbaka till pensionatet letar jag reda på en supermercado och provianterar för morgondagen.

Jag gör mig sen en kopp kamomillte och tillbringar resten av kvällen i mitt rum. En doft av nyklippt gräs når in från det öppna fönstret. Liv och rörelse hörs från gatan utanför. Snart är min camino över. Det är inte utan att jag kände mig lite vemodig.

I morgon vandrar jag in i Santiago de Compostela.

Utsikt från mitt rum

Dagens vandring:

Längd: 20,5 km
Antal steg: 30389
Tid: 5,5 h