Det är sista morgonen på caminon.

I dag är det sista gången jag snörar på mig vandringsskorna, tar på mig ryggsäcken och ger mig ut i mörkret. En skön, men också vemodig känsla.

Jag vaknar tidigt av råmande kor utanför mitt fönster. Packar ihop och ger mig iväg längs O Pedrouzos mörka gator. Klockan är bara strax efter 6, men i dag är jag säker på att jag inte kommer vara ensam i mörkret. Och jag har rätt. Vi är många pilgrimer på leden denna tidiga morgontimme.

När jag efter drygt sju kilometer kommer fram till San Paio stannar jag till vid Porta de Santiago för att köpa frukost. Det blir ett glas färskpressad apelsinjuice och caminons sista bocadillo som också visar sig vara den godaste.

Jag slår mig ner vid ett bord utanför trots att det fortfarande är mörkt ute.

Iglesia San Paio De Sabugueira

När jag ätit färdigt fortsätter jag min vandring genom skogen.

Det är en härlig stämning på leden denna morgon. Alla kommer vi nå vårt mål under dagen, oavsett hur långt vi har vandrat. Helt plötsligt möter jag också flera gamla caminovänner, vissa som jag inte sett på flera veckor.

Men i dag vill jag vandra ensam. Ensam med mina tankar och känslor.

Efter ett tag lämnar jag skogen och kommer ut bland hus, gårdar och odlingar.

Nu är det åter vandring på breda asfalterade småvägar.

Lavacolla

Några kilometer senare passerar jag 10 kilometer-stenen. En mil kvar. EN ynka mil, av nästan åttio. Det känns riktigt mäktigt.

Nu är jag nära.

En mil kvar!

Jag fortsätter min vandring längs vägen. Ibland omgiven av en massa pilgrimer, ibland helt ensam.

När jag en dryg halvmil senare kommer fram till Monte de Gozo ser jag för första gången Santiago framför mig. Och även katedralens torn och spiror som reser sig över hustaken.

Jag måste stanna och ta in utsikten.

Vetskapen om att jag snart är framme berör mig mer än jag kunnat ana. Det är en väldigt speciell känsla att nu se målet framför mig. Målet för min långa vandring.

Första skymten av Santiago de Compostela, Monto de Gozo

Jag vandrar vidare ner mot staden. Det är knappt fyra kilometer kvar innan jag är framme vid katedralen, vandringens slutmål.

Det får bli en sista croissant på Restaurante O Tangueiro innan jag tar de sista kilometerna. Inte för att jag är speciellt sugen, men nu är det sista chansen och jag vill suga på caminokaramellen ett litet tag till. För nu är jag snart framme. Nu är det snart över.

Jag vandrar in i Santiago och fortsätter min väg genom kvarteren. Kryssar mig fram mellan pilgrimer och lokalbefolkning. Närmare och närmare mitt mål.

Så till sist är jag framme vid valvet där en säckpipeblåsare står och välkomnar alla pilgrimer. En sista sväng runt hörnet och sen står jag där. Framför katedralen i Santiago de Compostela. Målet för min drygt åttio mil långa vandring.

Känslan att äntligen stå framför katedralen går inte att beskriva i ord. Jag tänker inte ens försöka.

Jag är framme! Jag är äntligen framme i Santiago de Compostela.

Framme!

Till sist samlar jag ihop mig och beger mig till Pilgrimskontoret för att hämta ut min compostela. En procedur som tar mindre än tjugo minuter.

En sista stämpel i mitt pilgrimspass och sen är det över. Min vandring är över.

Sista stämpeln!

Jag går tillbaka till torget framför katedralen. Stannar till ännu en gång innan jag med hjälp av Google Maps letar reda på mitt boende Via Aetcal Hotel & Wellness.

Sista enkelrummet. Ett riktigt drömboende med balkong ut mot gatan.

Jag bokar en massage senare under eftermiddagen, men innan dess måste jag få i mig något att äta.

Via Aetcal Hotel & Wellness, Santiago de Compostela

Dagens rum

Jag träffar Thom som redan varit i Santiago ett par dagar, men i morgon vandrar vidare till Finisterre. Innan vi skiljs åt tittar han på mig och säger:

– You will be back. I know it.

Kanske har han rätt. Kanske kommer jag tillbaka en dag, trots att det just nu känns ganska osannolikt.

Efter en runda runt staden hänger jag sen på mitt fina rum tills det är dags för kvällens pilgrimsmässa.

Mässan är en mäktig upplevelse trots att jag inte förstår ett enda ord av vad som sägs. Men att sitta där tillsammans med alla pilgrimer och veta att jag nu är framme, att jag klarade det, det räcker för mig.

Därför blir jag inte heller särskilt besviken när det inte blir någon sving i butafumeiron denna kväll. Även om jag förstås in i det längsta hoppas att någon har hostat upp 500 euro för att få fart på den.

Ingen botafumeiro denna kväll!

När mässan är över stannar jag till vid torget framför katedralen. Det har hunnit bli mörkt, men det är en riktigt varm och skön kväll så jag sätter mig ner en stund.

Det här är en dag, en kväll, jag vill minnas för alltid. Varenda minut. Varenda sekund.

Dagens vandring:

Längd: 21 km
Antal steg: 34884
Tid: 5,5 h

My steps are over,
but the Way continues…