En av anledningarna till att vi under vår resa i Mexiko väljer att spendera våra första dagar i Mérida är närheten till mayaruinstaden Uxmal – ett världsarv sen år 1996.
Vi har redan besökt Chichén Itzá – den största och mest betydelsfulla mayaruinstaden i Mexiko, men känner oss ännu inte riktigt nöjda. Minst en mayaruinstad till vill vi besöka nu när vi äntligen är här och valet faller på Uxmal – en av de mest bevarade och imponerande mayaruinstäderna i Mexiko.
Vi bokar en utflykt via Viator och betalar knappt 1600 kr/person.
Det är uppsamling vid Santa Ana Park tidigt på morgonen.
Vi är ett gäng som ska åka till Uxmal denna dag, men det är bara vi som sen ska åka vidare till Hacienda Muycuché. Det innebär att medan resten av gänget hoppar in i en minibuss, får vi lift med guiden i hans privata bil.
Det har redan hunnit bli stekande hett när vi kommer fram till Uxmal. Stora hatten åker på direkt och det dröjer inte länge innan även solparaplyet packas fram ur ryggsäcken. Trots det hänger jag mest i skuggan.
Jag är verkligen inte gjord för temperaturer som känns som 47-48 grader.
Vi börjar med områdets mest kända byggnad, Trollkarlens pyramid, innan vi fortsätter vidare till Nunneklostrets område.
Vår guide är mycket duktig och ger oss information om området som både fångar och berör.
Uxmal grundades runt år 500 och hade sin storhetstid mellan år 700 – 1000. Det var då flera av byggnaderna uppfördes i Puuc-stilen vilken kännetecknas av att byggnadernas nedre halva är slät och den övre halvan täckt med detaljrika mönster, ofta av regnguden Chaac.
Vi avslutar vår guidade rundtur med ett besök vid Guvernörspalatset innan vi släpps fria en liten stund på egen hand.
Värmen slår hårt mot oss, men jag uppbådar mina sista krafter och ger mig ut i den stekande solen. Klättrar uppför de många trappstegen till toppen av byggnaden och belönas med en fin utsikt över området.
När vi känner oss klara med alla ruiner går vi tillbaka till entrén för att vänta in de övriga i gruppen.
När vi alla återsamlats är det dags att åka vidare till Abalá för en traditionell måltid på restaurang El Reconcito.
Lunchen blir en besvikelse. I alla fall om vi jämför med gårdagens hemlagade lunch hemma hos en familj. Det blir tre tacos – förvisso goda, men inget mer än så. Vi hinner inte mer än svälja ner sista tuggan förrän de övriga i gruppen helt plötsligt rusar upp för att åka vidare.
Vår guide förklarar att han nu ska åka med resten av gänget och att vi får ta en annan bil med en chaufför som inte kan ett ord engelska. Men det är ingen brådska för vår del.
När vi kommer fram till Hacienda Muycuché, som är dagens sista stopp, lämnas vi av vid entrén. Vi får veta att vi måste vänta utanför på den guidade turen, en väntan på över en timme.
Att slösa bort en timme på att vänta på en guidad tur vi är måttligt intresserade av känns en aning irriterande, det måste ju erkännas, men vi har inget val.
Hacienda Muycuché är tydligen inget området man vandrar omkring i på egen hand. Det glömde de bestämt bort att berätta när vi bokade utflykten.
Vi som har tänkt oss några timmar på egen hand i områdets två omtalade cenoter.
En timme senare dyker guiden upp. Det är en ung kille som tydligt visar att guida runt turister inte direkt är hans favoritsyssla. Men att han helst vill få turen överstökad så snabbt som möjligt är inget vi har något emot.
Vi är varma. Vi vill bada och det så snart som möjligt.
Hacienda Muychuché grundades under den spanska kolonialtiden på 1600-talet.
Under henequeneran under 1800-talet förvandlades haciendan till ett plantage där man utvann rep och säckar ur henequens (en agaveväxt) starka fibrer.
Efter rundturen är det äntligen dags för det efterlängtade cenote-badet.
Nu förväntar vi oss att äntligen släppas loss på egen hand, men så blir det inte. Vi går i samlad trupp vidare till den första cenoten, Charlota, där vi får byta om och hämta en obligatorisk flytväst.
Väl nere vid cenoten hoppar vi alla i samtidigt på given signal.
Vi plaskar runt i det mörka vattnet som är fullt av fågelbajs, räddar en fågelunge som fallit ner i vattnet och längtar efter att det ska vara över.
Exakt fem minuter senare får vi äntligen simma vidare genom den lilla kanalen som förbinder de båda cenoterna.
Det är trångt när vi alla samtidigt ska ta oss igenom kanalen. Inte blir det bättre av att vi längs vägen förväntas stanna till och posera för områdets fotograf.
Vi som inte är ett dugg intresserade av att posera för något foto lyckas tränga oss förbi. Det innebär att vi faktiskt får ett par minuter helt för oss själva i det klarblå vattnet inne i den slutna grottan Cenote Azul.
När resten av gruppen anländer går vi upp. Vi känner oss helt färdiga med vårt cenote-bad och dessutom börjar tiden ticka ner. Snart är det dags att möta upp vår chaufför och åka tillbaka till Mérida.
Besöket vid haciendan hade vi ärligt talat kunnat hoppa över, men vi är mycket nöjda med vårt besök vid Uxmal. Så vi är ändå nöjda med dagen.