Hiroshima

I dag är det exakt 70 år sedan atombomben fälldes över Hiroshima och vi ska ta båten över till staden.

Vi avstår från att vara med på morgonens minnesceremoni och när vi kommer dit har många människor därför hunnit lämna platsen. Men vi är dock långt ifrån ensamma denna speciella dag.

Hop on/hop offbussarna som kör runt mellan sevärdheterna i Hiroshima ingår i våra railpass.

Vi bestämmer oss för att börja dagen vid Atomic Bomb Dome – detta rådhus vars förvridna skelett är det enda som finns kvar som en påminnelse om det fruktansvärda som skedde här den 6 augusti 1945.

Vi står länge och tittar, försöker förstå. Det är svårt att ta in.

Vi går vidare över den lilla bron till Peace Memorial Park.

Vi stannar till vid Children´s Peace Monument.

Monumentet är tillägnat Sadaku Sasaki, en elvaårig flicka som drabbades av leukemi pga atombombens strålning. Hon hade som mål att vika ettusen papperstranor, då hon enligt japansk tradition skulle få en önskan uppfylld. Hennes önskan var att få bli frisk. Men innan hon hann nå sitt mål dog hon av sin sjukdom. Därför viker barn runt om i världen idag papperstranor till hennes minne.

Det lilla utomhusmuseet vid hennes staty är fyllt av papperstranor i olika färger och storlekar. Hela tiden byts de ut. Säck efter säck packas upp och ner. Samtidigt samlas små barn för att ringa i den lilla fredsklockan.

Det är svårt att hålla tårarna borta.

Vi går vidare genom parken.

Kön ringlar sig lång fram till minnesstenen som är smyckad med ett berg av kransar och blommor. Alla vill hedra de som dog den här dagen för 70 år sedan.

En känsla av overklighet infinner sig där vi går.

Vi har förväntat oss sorg och förtvivlan i Hiroshima en dag som denna. Istället möts vi av en varm, kärleksfull och hoppfull stämning.

Det går inte att förklara den alldeles speciella energi som vilar över Hiroshima. En stark känsla av gemenskap mellan alla oss som trotsar hettan denna varma dag. Vi kommer från jordens alla hörn. Vi vill alla samma sak. Att något liknande aldrig någonsin ska hända igen.

Aldrig någonsin.

Vi kollar tidtabellen för tågen och båten tillbaka till Miyajima.

Vi bestämmer oss för att försöka stanna så länge som möjligt för att hinna vara med om Peace Message Lantern Floating Ceremony, en ceremoni som hålls på kvällen varje år den 6 augusti. Här får den som vill skriva fredsbudskap på en lykta som sen placeras ut på Motoyasufloden som flyter förbi Atomic Bomb Dome.

I väntan på att ceremonin ska börja går vi in till Hiroshima centrum. Tittar i affärer och äter både lunch och middag på samma pizzeria nere i en källare.

När lyktceremonin väl börjar står vi på första parkett uppe på bron. Journalister och tusentals människor trängs vid flodkanten. Lykta efter lykta tänds och placeras försiktigt i vattnet. Tusentals lyktor med handskriva hyllningar och fredsbudskap flyter långsamt iväg längs floden.

Att få vara med om en stund som denna är oförglömligt.

Efter ett par timmar känner vi oss tvingade att dra oss ner mot Atomic Bomb Dome för att ta bussen tillbaka till stationen för hemfärd.

Runt Atomic Bomb Dome är nu hundratals lyktor utplacerade. Det är lyktor som målats av barn och nu väntar på att få tändas.

Efter tjugo minuters väntan på bussen ger vi upp. Vi konstaterar att bussen inte kommer att komma. Nu är goda råd dyra. Vi vill inte missa sista färjan över till Miyajima. Vi småspringer genom staden. Det har hunnit att mörkna och det är trångt på gatorna.

Den sjätte augusti 1945 är en dag som världen aldrig får glömma.