Daisho-in Climbing Path

I dag tänker vi trotsa hettan och bestiga Mijayimas högsta topp, Mt.Misen.

Drygt 500 meter över havet är det tänkt att vi ska vandra och det kan väl inte vara så svårt tänker vi.

Vi kommer inte väg förrän vid 9-tiden och då har det redan hunnit bli olidligt varmt och fuktigt. Optimalt hade varit att börja vandra i soluppgången, men med en tonåring i sällskapet är en sådan tidig morgon inte ens att tänka på.

Vi stannar till på vägen och bunkrar upp med så mycket vatten vi orkar bära. Längs vandringsleden finns ingenstans att fylla på med vatten.

Det finns fyra olika vandringsleder att välja mellan och valet faller slutligen på den 2,5 km långa Daisho-in leden.

Vandringsleden tar oss uppåt längs branta trappsteg. Sönerna tar täten. Vi kommer efter i sakta mak.

Vi hinner inte så långt innan vi hör ett förtjust rop från sönerna. Det ligger en orm framför deras fötter. Ormen ringlar sig snabbt upp på räcket som kantar vandringsleden och där ligger den hopslingrad och blänger på oss. Jag drar mig snabbt till minnes alla varningsskyltar jag sett här, som manar till försiktighet när det gäller ormar och påminns om att vi glömt mobiltelefonerna på hotellrummet. Inte så klokt.

Jag övervinner min rädsla och tar mig snabbt förbi ormen där på räcket. I fortsättningen är jag noga med att se var jag sätter fötterna. Vi trampar vidare. Trappsteg efter trappsteg leder genom skogen.

Efter en timmes vandring tar vi paus, övertygade om att vi är minst halvvägs. Det visar sig dock att vi bara vandrat 700 meter. Vi känner oss lite missmodiga. Dricker vårt vatten och bestämmer oss för att det är bäst att vandra vidare. Innan det blir ännu varmare.

Efter ytterligare en timme är vi trötta, varma och genomsvettiga. Vi dricker litervis av vatten, så vid nästa paus tvingar vi i sönerna lite vätskeersättning. De får förnyad energi och försvinner snabbt ur sikte.

Till sist är vi framme vid Daisho-in templet.

På tempelområdet möter vi fler människor som tagit sig upp via linbanan. Ingenstans ser vi dock sönerna. Vi har helt enkelt blivit av med dem. På ett berg fullt av ormar och höga stup. Vi lär inte direkt kvala in som tänkbara kandidater till utmärkelsen ”Årets föräldrar”om man säger som så.

Efter stor vånda och mycket letande förstår vi till sist att vi inte är riktigt framme än. Leden fortsätter uppåt och på toppen av Mt Misen finner vi mycket riktigt de försvunna sönerna. Puh!

Vi stannar en stund på toppen. Njuter av den fantastiska utsikten över ön. Sen vandrar vi till linbanestationen och tar linbanan tillbaka ner till byn. Men först belönar vi oss med varsin god glass.