Ett besök på någon av öns många risterrasser är förstås ett måste när vi är på Bali.

Egentligen vill vi besöka Juatiluwih som är med på UNESCO:s världsarvslista, men för enkelhetens skull blir det i stället ett besök vid en annan av Balis mer kända risterrasser, Tegallalang Rice Terrace.

Vi bokar vår utflykt med Ketut, samma chaufför som hämtade oss på flygplatsen. Vårt första intryck av honom är att han känns trevlig och pålitlig i den hektiska trafiken. Det överenskomna priset på 500.000 rupies för en heldag känns också fullt rimligt även om vi säkert hade kunnat hitta en billigare chaufför ute på gatan.

Planen är också att, förutom risterrasserna, besöka några av Balis många tempel och göra ett besök vid ett kaffeplantage för att provsmaka Luwakkaffe – världens dyraste kaffe -.

Vi blir upphämtade vid vårt hotell i Ubud tidigt på morgonen.

Vi har överlåtit utflyktsordningen till Ketut och han tycker vi ska börja med risterrassbesöket innan alla andra turister hinner dit. Vi är förstås genast med på noterna. Dela fina vyer med andra människor undviker vi så gärna.

Det regnar lätt när vi stiger in i bilen. Trots att det inte är mer än 15 km till risterrasserna tar det ändå ett par timmar att ta oss igenom Ubuds trafik.

När vi kliver ur bilen har regnet upphört, men det är fortfarande fuktigt i luften.

Inträdet kostar 10.000 rupies/person.

Det är en häftig syn som möter oss när vi påbörjar vår vandring längs risterrasserna, trots att riset ganska nyligen skördats och terrasserna mest består av vatten och några enstaka risplantor.

Vi är precis som utlovat nästan helt själva.

En man sitter och spelar xylofon när vi går förbi och erbjuder oss med ett tandlöst leende att prova på. Ingen av oss är väl direkt sugen på att nappa på erbjudandet, men yngste sonen offrar sig till sist. Snäll som han är.

Efter xylofonlektionen som aldrig verkar ta slut köper vi några läsk av honom och fortsätter sen vår promenad.

Xylofonlektion pågår

Det är grönt och frodigt. Och blött och lerigt! Framför allt om man missar ett trappsteg och i stället tar ett stort kliv ut i en av terrasserna.

Risterrasserna är djupare än vad man kan tro.

Man ska inte trampa ner i en risterass för att ta stöd i nerförsbacke!

Efter ett par timmar känner vi oss klara med risterrasserna. Nu har det också börjat komma mer människor så vi beger oss tillbaka till bilen och fortsätter vår färd mot kaffeplantaget.

Bali Pulina

Även om vi gärna vill provsmaka Luwakkaffe när vi nu är på Bali så vill vi förstås inte att palmmården som producerar detta kaffe ska plågas på något sätt. Så därför vill vi själva välja vilket kaffeplantage vi ska besöka.

Valet faller på Bali Pulina.

Det finns förstås inga garantier för att det är verkligheten vi kommer att få se, men vi får helt enkelt lita på vad vi läst om detta ställe.

Vi betalar inget inträde till kaffeplantaget. I stället möter vi en man vid ingången som ska ta oss genom plantaget och berätta om kaffetillverkningen.

Vi börjar vår rundvandring hos två palmmårdar som står och mumsar i sig kaffebönor i varsin bur.

Det vår guide berättar om att djuren släpps ut i reservatet när de är fullvuxna och att de även får annan mat än bara kaffebönor låter förstås bra i våra öron, men samtidigt vet vi ju att själva kaffeproduktionen pågår någon annanstans. Men de palmmårdar vi får stifta bekantskap med under vårt besök ser i alla fall välmående ut.

Vi får helt enkelt nöja oss med det.

Vi får lära oss att palmmården bara äter det röda tunna skalet runt kaffebönorna innan de hamnar i magen.

Åtråvärt mårdbajs

När sen kaffebönorna kommer ut måste de skalas ytterligare en gång för att få fram själva bönorna som sen torkas, rostas och mals till kaffe.

Vi får följa hela processen längs vägen.

Vi blir även visade runt i trädgården och får lära oss mer om våra vanliga kryddor.

Det verkar bara vara vi som är här på besök denna förmiddag.

Kakaofrukter

Kanelbark

Gurkmeja

När rundturen är slut sätter vi oss i det lilla kaféet med utsikt över risfälten.

Framför oss dukas det upp en bricka med olika sorters teer och kaffe.

Själva provsmakningen är gratis, men vill vi köpa till varsin kopp Luwakkaffe kostar det extra. Och det vill vi ju förstås, åtminstone vissa av oss. De andra som inte känner att detta superdyra, lyxiga bajskaffe är något som lockar väljer i stället varsin kokosskål med glass.

Men alla i familjen hugger in på provsmakningsbrickan och hittar sina egna favoriter.

Provsmakning av olika sorters kaffe och te

En kopp bajskaffe

Luwakkaffet smakar som kaffe brukar smaka. Åtminstone i Sverige. Det är starkare än det vanliga balinesiska kaffet och smakar bättre tycker vi. Trots att vi vet var det kommer ifrån.

Vi är väldigt nöjda med både rundturen och provsmakningen, men någon dricks vill inte guiden ha. I stället vill han att vi handlar i den lilla affären vid utgången.

Vi är inte svårbedda. Något Luwakkaffe stoppas dock inte ner i shoppingkassen. I stället blir det några tvålar, lite te och en myggspray som får följa med oss tillbaka.

Nöjda med vårt besök återvänder vi sen till bilen. Nu står det några tempelbesök på dagordningen innan det åter är dags att återvända till Ubud.