Vår rutt genom Sverige upp till de norrländska landskapen denna sommar är redan spikad och klar när coronapandemin är ett faktum och Finland nu helt plötsligt beslutar sig för att inte välkomna sina svenska grannar till Kilpisjärvi. Vår vandring till Treriksröset kommer därmed inte att bli av denna sommar.

Så vad gör vi då med dessa två dagar som nu helt plötsligt blivit över på dagordningen?

Vandra måste vi ju förstås. Som kompensation för den uteblivna vandringen i de finska fjällen. Och vi lägger gärna ytterligare en nationalpark till vår samling.

En titt på kartan och valet faller på Pieljekaise Nationalpark i Arjeplogsfjällen.

Pieljekaise Nationalpark ligger ca en mil söder om den lilla orten Jäkkvik i Lappland.

Det är strax efter lunch som vi svänger in på den lilla parkeringen utanför Jäkkvik. Det ser inte ut att bli någon direkt trängsel på vandringslederna av de få bilar som står parkerade att döma. Inte en människa syns till när vi kliver ur bilen och ger oss iväg.

Valet av vandring denna dag faller på en tur upp på Beljijgájse, den högsta av  nationalparkens tre toppar med sina 1137 m ö h. Toppen som dessutom har gett nationalparken sitt namn.

De första tre kilometerna följer vi Kungsleden genom en tät fjällbjörkskog.

Leden är stenig och det bär ordentligt uppför, men för varje steg vi tar ser vi hur fjällen börjar torna upp sig bakom oss när vi vänder oss om. Och inget gör oss så lyckliga som synen av snöklädda svenska fjälltoppar. Fjälltoppar som inte finns nere hos oss i Skåne och därför känns både sällsynta och exotiska.

När vi kommer ut ur fjällbjörkskogen dyker helt plötsligt Pieljekaisestugan upp bredvid oss. Stugan som legat väl dold bakom björkarna.

Här lämnar vi Kungsleden och fortsätter i stället vår vandring längs leden mot Viejenäs. Nu är det äntligen vandring på kalfjället som gäller till vår stora lycka. Och inte är det speciellt jobbigt heller. Tycker vi kaxigt utan att veta vad som snart komma skall.

Pieljekaisestugan

En bit längre fram blir Beljijgájses topp synlig som en liten prick i horisonten. Det känns som en evighets vandring dit.

Beljijgájse i horisonten

Snart kommer vi fram till platsen där vi ska vika av leden för att ta oss upp på toppen. En handskriven skylt visar vägen.

Nu bär det ordentligt uppför igen. Vi inser snart att förra årets Kebnekaiseform är som bortblåst för det flåsas och stånkas en hel del för varje steg vi tar. Dessutom mest hos den av oss som inte ens har någon ursäkt för att vara i dålig vandringsform.

Det får bli en snabb paus i den snöklädda bergsfåran för att hämta andan innan vi fortsätter.

Snart visar en trasig skylt på marken oss att vi nu vandrar in i Pieljekaise Nationalpark och vår sjunde nationalpark läggs därmed till vår samling. Det blir denna resans fjärde nationalparksbesök.

Sista biten upp mot toppen är stenig och brant. Men utsikten över omgivningarna gör det värt varje steg.

Till sist är vi uppe på toppen. Vi dukar upp vår medhavda matsäck bakom toppröset.

Vi hinner inte ta mer än ett par tuggor innan det börjar blåsa upp ordentligt och solen försvinner bakom molnen. Väderleksrapporten har visserligen lovat regn framemot eftermiddagen, men än så länge har solen strålat på oss. Något regn är vi inte sugna på så för säkerhets skull packar vi ner matsäcken igen.

Vi dröjer oss ändå kvar en stund på toppen. Njuter av den fantastiska utsikten över fjälltoppar och sjöar och över det faktum att vi är alldeles ensamma här uppe.

Till sist börjar vi motvilligt vår vandring neråt igen.

Vi tar ordentlig tid på oss även på nervägen. Stannar både här och där för att titta på utsikten, de porlande bäckarna och fjällblommorna.

Men när vi åter kommer in i bland fjällbjörkarna får vi bråttom. Björkar har vi hemma, om än inte fjällbjörkar, och nu är vi sugna på att hinna njuta av vårt fina boende för natten, Hornavan Hotell i Arjeplog.

Vandringen som tagit oss 2 ½ timme upp till toppen tar nu bara 1 ½ timme samma väg tillbaka. Visserligen är det nerförsbacke, men vi håller också ett riktigt raskt tempo genom skogen tillbaka till parkeringen.

Vi som efter gårdagens vandring korat Muddus Nationalpark till resans vackraste nationalpark så här långt blir nu tveksamma. Kanske är ändå Pieljekaise Nationalpark ett strå vassare? Eller kanske ska de två inte jämföras överhuvudtaget?

Säkert är i alla fall att vi tycker Pieljekaise är en riktigt vacker nationalpark, trots att egentligen bara en liten del av vår vandring gick inne i själva nationalparken. Om vi nu ska vara riktigt petnoga. Men det är vi inte.