Det är andra och sista dagen på Kinnekulleleden. I dag ska vi vandra hela vägen från Blomberg tillbaka till Hällekis är det tänkt. Det kommer bli en lång vandringsdag det vet vi, dock inte riktigt hur lång. För längs vägen planerar vi även att göra små avstickare till några rekommenderade sevärdheter.

Så för säkerhet skull är vi upp tidigt och redan klockan 7 står vi på den lilla perrongen i Hällekis för att invänta tåget till Blomberg.

Solen strålar från en klarblå himmel och det ser ut som vi kommer få en varm och alldeles regnfri dag. Det gillar vi.

Exakt 12 minuter senare hoppar vi av på perrongen i Blomberg, samma station som vi avslutade gårdagens vandring vid.

Nu fortsätter vi vidare in i björkskogen bakom stationen.

Snart korsar vi landsvägen och fortsätter mot dagens första sevärdhet, Lasses grotta.

I detta stenhus insprängt i berget bodde Lars Eriksson med sin fru Inga fram till år 1910. Vi tar oss förstås en titt både på utsidan och insidan och känner oss tacksamma för att vi har tillgång till en mer modern bostad där fukten inte rinner längs stenväggarna.

Lasses grotta

Efter besöket fortsätter vandringen in i skogen igen.

En stund senare viker vi av från Kinnekulleleden för att besöka Huseby kyrka.

Det lägger visserligen ett par extra kilometer till vår redan långa vandring, men samtidigt känner vi att vi måste passa på. För hit kommer vi nog inte igen. Och i dag har vi dessutom ingen tågtid att passa. Vi har i princip all tid i världen, åtminstone så länge det är ljust ute.

Vi är inte överdrivet intresserade av gamla medeltidskyrkor, men Huseby kyrka ska vara något alldeles extra sägs det. I denna kyrka från 1000-talet ska nämligen Olof Skötkonung ha blivit döpt.

Men innan vi besöker kyrkan ser vi en grind in till S:ta Brigidas källa (även St Sigfrids källa) och vi smiter in. En svart katt sitter och tittar på oss när vi kommer fram till källan. Lite vidskepligt känns det allt, det måste erkännas, men katten är vänlig och vill gärna bli klappad av oss. Men när vi lämnar källan går den tillbaka och sätter sig framför igen. Som om den vaktar källan.

Vanlig katt eller S:ta Birgitta själv?

Huseby kyrka

Ett besök inne i den vackra kyrkan hinner vi med innan det är dags att vandra tillbaka till Kinnekulleleden igen.

Nu har det börjat blir riktigt varmt ute. Det ser ut att bli en riktigt härlig sommardag. Ett soligt Kinnekulle i försommarskrud med skira löv och färgglada blommor, precis som vi drömde om när resan planerades.

Vi travar på genom skogen och snart står vi återigen framför ett vägval.

Fortsätta längs Kinnekulleleden eller svänga in mot Martorpsfallet. Vi väljer förstås vattenfallet. Även om det lägger ytterligare en halvmil till dagens vandring.

Kanske slår vi vandringsrekord i dag?

Vi stannar en stund vid vattenfallet. Fikar vid ett av picknickborden och vilar i solen.

Vi upptäcker också Kinnekulleledens orangea markeringar vid vattenfallet, så förmodligen hade vi kommit hit även om vi valt att följa leden i stället. Kanske tog vi bara en genväg. Lättnaden är i alla fall stor att vi inte behöver gå tillbaka utan nu kan fortsätta framåt längs leden.

Snart är vi framme vid Österplana hed och vall naturreservat.

Här svämmar ängarna över av blommande träd, gullvivor, mandelblom och orkidéer. Så vi måste förstås stanna till och njuta av härligheten innan vi vandrar vidare.

Vi fortsätter sen vidare in i nästa naturreservat, Bestorp naturreservat.

Här blir det ännu mer vandring genom tät, lummig skog och över blommande ängar.

Det har än så länge varit snålt (obefintligt) med avståndsskyltar längs leden.

När vi så till sist ser en skylt att det är 300 meter till Vindarnas tempel hoppas vi att det innebär att vi snart är framme vid Högkullen och utkikstornet.

Nu bär det ordentligt uppför. Branta backar och en trappa tar oss hela vägen upp till utkikstornet på toppen av berget.

Vi som hade hoppats kunna köpa något att dricka eller fylla på våra vattenflaskor här blir besvikna. Kafét i tornet har inte öppnat för säsongen. Det blir till att snåla med dropparna som är kvar i våra flaskor. För hur långt det är kvar till Hällekis har vi ingen aning om.

Utkikstornet

Men fin utsikt över Vänern får vi. Och en fika bland kungastenarna.

Sen bär det nerför berget och in i ännu en skog.

Leden tar oss sen vidare längs grusvägar och skogsstigar. Vi passerar både en lång kopparödla och torpet Finnbacken innan vi känner oss tvungna att titta på mobilens gps. Var är vi och hur långt har vi kvar?

När gps:en tydligt visar att Hällekis bara är någon kilometer från där vi befinner oss, men de orangea markeringar hela tiden drar iväg åt ett annat håll tappar vi sugen. Ger det några hundra meter till. Och några till. Hoppas hela tiden se vägskiftet där vi påbörjade vår vandring i går.

När Runkeeper närmar sig 30 vandrade kilometer ger vi upp och låter gps:en visa oss närmaste väg tillbaka till vandrarhemmet.

Tre mil får räcka för oss.

Nu är hela Kinnekulleleden färdigvandrad.

En underbar led, varierad och innehållsrik på alla sätt. Lövskog och barrskog, ängar och fält, grusvägar och skogsstigar, stenbrott, grottor och medeltidskyrkor, vattenfall och sjöar. Lägg därtill fantastiskt vandringsväder utan en droppe regn och vi är så nöjda man kan bli.

Vi gör nog inte om det, men skulle vi komma tillbaka är det helt klart i slutet av maj när allt blommar, träd och växter.