Det blir en natt med usel sömn. Varför vet jag inte riktigt, men jag vaknar runt 3-tiden och har sen svårt att somna om. Jag känner mig så färdig med varma sovsalar, tunga kuddar och tunna papperslakan.

Strax innan klockan 7 packar jag ihop och ger mig iväg längs Sarrias mörka gator. Jag väljer samma väg tillbaka till leden som jag kom ifrån i går. Vågar inte ge mig ut i kvarter jag inte känner till.

Jag stannar till vid ett kafé och köper med mig en croissant som får utgöra frukost denna morgon.

Jag är helt ensam på leden när jag lämnar staden. Det känns lite märkligt med tanke på det stora antalet pilgrimer som påbörjar sin camino i Sarria. Men kanske tar de sovmorgon och startar senare. Vad vet jag.

Efter ett tag kommer jag på att det var länge sedan jag såg några gula pilar. Samtidigt vandrar jag in i en stor klunga med ungdomar som verkar ha övernattat på det närliggande klostret. Det är livat värre trots den tidiga morgontimmen och jag kan inte låta bli att hoppas att de inte ska ut på leden i dag.

Jag vänder tillbaka. Får syn på några pilgrimer och bestämmer mig för att följa efter dem. Nu är det definitivt slut på lugnet för det är en högljudd liten grupp jag hakar på. Men jag är tacksam för sällskapet där i mörkret.

Det bär uppför direkt. Efter ett tag delar sig leden, men eftersom jag inte har en aning om vilken väg som är bäst hänger jag på gänget framför som svänger höger.

Det är både mörkt och dimmigt ute så det spelar nog ingen roll vilken väg jag väljer i alla fall.

De första tre kilometerna upp till Vilei går längs vägkanten. En kilometer senare passerar jag Barbadelo och nu fortsätter leden ut på landet.

Dimman ligger tät över ängarna och molnen som ett lock över dalen. Jag vandrar längs en väg kantad av majsodlingar och öppna fält med enstaka träd.

Det är enkel vandring längs vägkanten även om det hela tiden bär lätt uppför.

Trots att vi är många pilgrimer på leden denna morgon går jag vilse vid ett tillfälle. Eller kanske tar jag bara en genväg. Men jag är den enda som väljer denna väg.

När jag passerar en gård möter jag den mest aggressiva hund jag någonsin träffat på. Jag är tacksam över att han är kopplad, annars hade han nog tuggat i sig mig i ett nafs. Lättnaden är stor när jag sen får syn på ett par pilgrimer på andra sidan fältet och inser att jag bara hamnat lite ur kurs.

Snart dyker det upp små hus – horreos – längs vägkanten. Hus jag inte sett tidigare under min vandring längs caminon.

Jag får veta att de används till att förvara majs och andra grödor i för att skydda från möss och andra djur.

Horreos

Vid Mirador de Brea stannar jag till och köper ett glas färskpressad apelsinjuice. Mest för att få en stämpel i mitt pilgrimspass. Nu de sista tio milen krävs det två stämplar om dagen och eftersom jag inte vet när nästa möjlighet dyker upp så är det bäst att passa på.

Jag fortsätter sen vidare längs vägkanten, förbi små byar med vackra stenhus.

En halvmil senare är jag framme vid Ferreiros och strax därefter passerar jag tiomilastenen.

Nu är det bara tio mil kvar tills jag är framme i Santiago de Compostela. Det är en häftig känsla. Men tio mil är ändå tio mil, så än är det en bit kvar innan min vandring är över.

10 mil kvar till Santiago!

Vandringen fortsätter längs små stigar omgivna av skog och stenmurar.

I dag är vi återigen många pilgrimer på leden, något jag inte längre är van vid. Och trots att jag övar på att känna tålamod och acceptans har jag ändå svårt att vänja mig vid alla stora klungor av pratglada och högljudda pilgrimer som nu omger mig från alla håll och kanter.

Men det är en glad och trevlig stämning så det finns inget att klaga på.

Trots den fina omgivningen längtar jag efter att komma fram för dagen. Kanske beror det på nattens dåliga sömn, kanske är det helt enkelt så att jag börjar känna mig färdig med min vandring.

Men än har jag ett par dagar kvar och jag tänker fånga varje sekund. Oavsett vad som händer.

Snart ser jag Portomarin framför mig och nu delar sig leden ännu en gång.

Jag väljer att svänga vänster. Passerar en liten ravin med lösa stenblock. Kanske är det en svår passage om det regnar och stenarna är våta och hala, men nu tar jag mig ner utan några större problem.

Portomarin

En bro leder mig sen över floden Río Miño och en brant trappa upp till stadens centrum.

En sista ordentlig uppförsbacke, sen är jag framme vid Albergue Ultreia, mitt boende för natten.

I dag blir det ett enkelrum med delat badrum. Fönster ut mot gatan så jag kan höra allt liv utanför. Precis som jag vill ha det. Ett enkelrum när jag behöver det som bäst.

Albergue Ultreia, Portomarin

Dagens rum

Jag tvättar upp en maskin kläder och hänger ut i solen. Tar en dusch och unnar mig sen en liten siesta.

Och vaknar tre timmar senare.

Inte heller här erbjuder alberguet någon gemensam pilgrimsmiddag så jag ger mig ut för att leta reda på en supermercado. Det blir grönsaker, oliver och annat smått och gott till kvällsmat även i dag.

Gemensamma pilgrimsmiddagar verkar bli alltmer sällsynta ju närmare Santiago jag kommer. Det är lite tråkigt för jag saknar alla fina samtal som de gemensamma middagarna ger.

Dagens vandring:

Längd: 22,3 km
Antal steg: 34881
Tid: 6 h