Att sova i ett eget rum gör underverk för sömnen för i dag vaknar jag pigg och utvilad. Redo att ta i tu med ännu en dag på caminon. Nu är det inte många dagar kvar. Det känns både tråkigt och skönt.

Jag lämnar alberguet som vanligt strax innan klockan 7 och ger mig ut i mörkret.

Tydligen finns här ett vägskäl där leden delar sig, men det är inget jag märker förrän jag lyser på en av ledmarkeringarna med min pannlampa och upptäcker att det står ”complementario” på den. Jag vandrar alltså på den alternativa leden utan att riktigt veta hur jag har kommit hit.

Jag är mitt inne i mörka skogen och det bär naturligtvis uppför. Vad annars.

Jag är inte helt bekväm med ensamvandring i mörker så när jag får syn på en annan pilgrim hakar jag lite diskret på henne. Efter ett tag verkar hon dock tröttna på att ha mig i hasorna för hon stannar till och låter mig passera.

Och så var jag åter ensam i skogen. Jag och en hoande uggla som håller mig sällskap.

Efter ett par kilometer kommer några pilgrimer ikapp mig. En klunga av högljudda pilgrimer varav en genast måste hoa ikapp med ugglan som förstås tystnar.

Och så var morgonmagin bruten.

Det börja ljusna, men landskapet är fortfarande insvept i en tät dimma. Jag ser inte så mycket av omgivningen, inte mer än att jag vandrar längs en grusväg kantad av skog och öppna fält.

Sju kilometer senare delar sig leden och jag svänger vänster mot Gonzar.

Här möter jag ett par caminovänner jag inte sett på ett tag och vi slår följe en bit. Det är alltid trevligt när jag möter någon jag känner sen tidigare.

Gonzar

Tanken är att stanna och äta frukost på ett kafé i Gonzar, men när jag kommer fram är kön är lång och stället knökfullt av pilgrimer.

Jag väljer att istället att fortsätta ytterligare en kilometer till Castromaior.

På Albergue Ortiz köper jag en croissant, en banan och ett par kakor som får duga som frukost denna morgon. Man tager vad som erbjuds även om jag inte kan påstå att det direkt är en frukost i min smak.

Castromaior

Dagens frukost

När frukosten är avklarad vandrar jag vidare längs grusvägen förbi galande tuppar och öde hus. Och massor av nya pilgrimer. Överallt. Bakom, framför, vid sidan om. Vart jag än vänder mig finns det ett gäng glada pilgrimer.

Jag som saknar tystnaden och stillheten får verkligen öva på tålamod och tolerans. För det är ju så, vi är inte i fas med varandra. Medan de är i början av sin resa är jag i slutet av min.

Det är en riktigt härlig vandring. Om jag bortser från den stekande solen som nu gjort comeback vill säga. Och från alla uppförsbackar. Någon gång borde det ju bära nerför igen tycker man ju.

I dag ser jag åter många bekanta ansikten längs leden. Det känns fint att veta att jag inte är den enda som är kvar av gänget som startade samtidigt i St Jean Pied de Port för en dryg månad sedan.

När jag kommer fram till Ventas de Neron stannar jag till i det lilla kapellet för att se om jag kan få en stämpel. Och det kan jag visar det sig. Inte bara en utan två stämplar hamnar i mitt pilgrimspass. När väl den blinda prästen uppmärksammat min närvaro vill säga.

Nu är snart pilgrimspasset fullt. Det kommer räcka precis till sista stämpeln i Santiago. Precis som jag har planerat.

Ventas de Neron

Jag fortsätter min vandring längs vägkanten. Nu ligger de små byarna nästan på rad med bara någon kilometer emellan.

Ligonde

Gratis kramar utdelades på Albergue Fuente del Peregrino, Ligonde

När jag kommer fram till Portos bestämmer jag mig för att lyxa till det med lite lunch på A Paso de Formiga. Ett populärt ställe med en fin uteplats och en trädgård full av skulpturer i form av jättemyror.

Det blir nachos och någon lokal ostdipp. Roligare än så blir det inte.

Lunch på A Paso de Formiga, Portos

Jag är varm och trött när jag en halvmil senare vandrar in i Palas de Rei och checkar in på Albergue San Marco, dagens boende.

Jag blir inkvarterad i ett 7-bäddsrum. Väljer en underbädd och blir tilldelad både riktiga lakan och en skön kudde. Och vad som måste vara caminons skönaste madrass.

Albergue San Marcos, Palas de Rei

Dagens säng

Jag tar en dusch och ger mig sen ut för att se vad Palais de Rei har att erbjuda.

Vilket visar sig vara en stängd kyrka, stängda restauranger, men väl en öppen pilgrimsshop där jag tittar inom och köper mig ett armband.

På kvällen lagar jag nudelsoppa och en tonfisksallad i det lilla köket. Inte en helt lätt uppgift när det mesta i köksväg saknas, men jag bli i alla fall mätt och det är huvudsaken.

Resten av kvällen hänger jag i min sköna säng och pratar lite med mina rumskamrater från Sydkorea, Spanien och Danmark. Både gamla och nya bekantskaper.

Dagens vandring:

Längd: 26,5 km
Antal steg: 37122
Tid: 7 h