Planen för årets midsommar är att spendera ett par dagar vid Vättern för att vandra i området, något vi inte gjort tidigare.

Vi bestämmer oss för att inleda helgen med en dag på Visingsö – Vätterns största ö.

För att maximera våra dagar bestämmer vi oss för att åka norrut redan på torsdagen efter jobbet och bokar därför in oss en natt på Huskvarna Hotell & Vandrarhem.

Morgonen därpå tar vi en tidig färja från Gränna över till Visingsö.

Klockan är inte mer än nio när vi en halvtimme senare kliver i land i den lilla hamnen som dagens enda fotpassagerare.

Det finns tre kortare vandringsslingor på ön. Vi bestämmer oss för att vandra samtliga och eftersom det väntas höga temperaturer senare under dagen bestämmer vi oss för att börjar med den längsta av dem.

Man ska alltid ta det jobbigaste först!

Vi börjar alltså med den 7,2 km långa gröna Nordslingan.

Samtliga leder börjar ovanför hamnen, men det tar ändå en stund innan vi hittar in på den gröna leden. Det är inte förrän vi går ner till ruinerna av det som en gång var Visingsborgs slott som vi hittar ledmarkeringarna, trots att leden faktiskt inte går förbi slottet över huvudtaget.

Det är en riktigt fin omgivning vi vandrar genom – täta skogar med höga, ståtliga ekar.

Träden började planteras år 1831 för att säkra tillgången på virke till den svenska flottan. Det var bara det att när ekarna väl var redo för avverkning hade flottan för länge sedan slutat att tillverka fartyg av trä.

Efter ett par kilometer slår vi oss ner på en bänk vid Vättern och dricker te.

Någon matsäck har vi helt glömt bort att packa med oss, men förhoppningsvis har någon restaurang öppnat i hamnen när vi kommer tillbaka.

Vi fortsätter längs grusvägar och stigar inne i skogen där ekar och täta granar avlöser varandra.

Fåglarna kvittrar och i takt med att solen stiger stoppas den tjocka fleecen ner i ryggsäcken och byxorna görs till shorts.

Vi kunde verkligen inte ha önskat oss ett finare väder denna midsommarafton.

På vår väg tillbaka till hamnen passerar vi Karl XV:s väg som bland annat bjuder på den 39 meter höga Silvergranen.

När vi kommer tillbaka till hamnen har restaurang Kajkanten öppnat. Vi beställer varsin fisktallrik och slår oss ner på uteserveringen.

Just nu är det ganska tomt på folk, men i takt med att båtarna lägger till fylls hamnen sakta på med nya besökare.

När vi ätit upp fortsätter vi vår vandring, denna gång längs den 6,4 km långa gula Sydslingan.

Den leder åt motsatt håll jämfört med den gröna och följer sjökanten ett par kilometer innan den svänger in i skogen.

En gårdsbutiksskylt lockar in oss på fina Persgården nära byn Stigby.

Lokala varor är alltid svåra att motstå. I shoppingkorgen hamnar därför både hampafrön, torkade bananer och svenska alger innan vi slår oss ner vid ett av uteborden med varsin kopp kaffe

Det är en riktigt vacker sommardag.

Trädgårdarna bredvid är fulla av blommor och på ängen doftar det av nyslaget hö.

Vi fortsätter sen vidare, åter in i skogen.

De sista kilometerna är desamma som på den gröna slingan och vi passerar återigen Karl XV:s väg och den ståtliga Silvergranen.

Väl tillbaka i hamnen bestämmer vi oss för att direkt ta oss an den sista av slingorna, den 3,8 km långa rödmarkerade Centralslingan.

Slingan bjuder på mer bebyggelse än de tidigare lederna.

Vi passerar Brahekyrkan, där lediga remmalagshästar pustar ut i hagen framför. Vandringen fortsätter sen förbi hus och trädgårdar och vi svänger även förbi Nostalgimuseet och den gamla BP-macken.

Vägen är kantad av väldoftande gullregn och vi måste stanna till både en och två gånger för att köra näsan i de gula blomklasarna.

Vilken fantastisk natur Visingsö bjuder på.

Vi har visserligen varit här tidigare, men det är över tjugo år sedan sedan och på den tiden var en tur med remmalaget det enda som lockade barnen.

Den sista kilometern är även här gemensam med de gröna och gula slingorna och vi passerar Silvergranen för tredje gången denna dag.

Men det gör ingenting. Omgivningen är fantastisk och dagen likaså – vi kan liksom inte få nog av den vackra skogen.

Vandringen har tagit betydligt längre tid än planerat.

Klockan närmar sig redan 15 när vi hoppar på det remmalag som ska ta oss upp till Kumlaby kyrka.

Det är nu riktigt varmt och solen steker på oss. Vi lider med de två hästarna som drar oss genom den största byn Tunnerstad upp mot kyrkan.

När vi kommer fram till kyrkan får vi tjugo minuter på egen hand.

Kyrktornet visar sig vara stängt för besök denna dag. Om det beror på midsommarfirandet på hembygdsgården bredvid eller något annat vet vi inte, men vi är tacksamma att vi slipper fatta något beslut om huruvida vi ska ta oss uppför de väldigt smala trapporna till tornet.

För egentligen orkar vi inte. Det är varmt och svettigt och vi har vandrat nästan två mil.

Vi åker en annan väg tillbaka till hamnen, via Vrixlösa.

Klockan är strax efter 16 när vi återvänder till hamnen och ser att båten precis har börjat släppa på passagerare. Vi skyndar oss dit och slipper därmed vänta på nästa färja som går en timme senare.

Men glassen som vi har tänkt att avsluta dagen på Visingsö med uteblir därmed.

Det råder vi förstås bot på när vi kliver av i Gränna och ser Amalias Glasscafé en bit från färjeläget. Med varsin Amalia Special slår vi oss ner på uteserveringen och tittar på alla människor som nu samlats nere i hamnen.