Resan till Los Angeles

Vi åker till flygplatsen i Köpenhamn mitt i natten. Det är midsommarafton och för första gången på nästan två månader regnar det. Det regnar så mycket att bilen nästan håller på att blåsa av vägen.

Det blir mellanlandning i London. Fyra timmars väntan och ett mycket udda förhör hos American Airlines innan vi får gå till vår gate. Mannen är först ut och vi andra får mycket tydliga instruktioner om att inte lägga oss i svaren.

– Vart gick din senaste resa?
– Irland
– Var bodde ni när ni var där?
– Eh, vi bodde i Edinburgh på något hotell…
– Hur bokade ni hotellet?
– Har ingen aning, det är inte jag som bokar hotellen…

Det här var ju riktigt underhållande tycker jag. Tills det är min tur.

– Vad ska ni göra i USA?
– Åka på en roadtrip och besöka nationalparker
– Var har ni hyrt hyrbilen?
– Eh??? What? Har ingen aning, det är inte jag som bokar hyrbilar…

Sönerna får också svara på frågor, men de klarar sina frågor galant.

Vi vet inte om de driver med oss eller om alla USA-resenärer måste genomgå liknande förhör. Men vi vågar inte ifrågasätta proceduren.

Inglewood

Vi är framme sen eftermiddag. Hämtar ut hyrbilen och kör till Crystal Inn Suites & Spa i Inglewood där vi ska sova första natten.

Det blir en promenad bort till affären för att köpa något att äta innan vi gör kväll.

Los Angeles

Vi vaknar förstås alldeles för tidigt.

Efter frukost packar vi in oss i hyrbilen. Och på denna resa händer det plötsligt. Vi har hyrt en gps! För första gången någonsin. Men med många platser som ska besökas under väldigt kort tid har vi inte råd att slösa bort tid på felkörningar.

Vi döper genast den kvinnliga gps-rösten till Peg och Peg lotsar oss lugnt och säkert ut på Los Angeles sexfiliga motorväg.

Planen är att börja med en titt på Hollywoodskylten. Förstås ett måste om man är i Los Angeles. Åtminstone för oss.

Vi har läst att skylten syns bäst från en utkikspunkt vid Lake Hollywood Park. Det må så vara, men när vi kommer dit ligger bergen insvepta i en tät dimma och vi ser inte ett dugg. Vi vet inte ens åt vilket håll vi ska titta. Till sist får vi fråga en förbipasserande kvinna var skylten finns. Hon pekar upp mot de dimhöljda bergen.

Där någonstans i dimman finns tydligen det vi letar efter!

Vi får ge upp. Kanske lättar dimman om en timme eller två. Kanske kommer vi tillbaka. Kanske inte. Mest troligtvis inte.

Vi kör in till Hollywood Boulevard i stället. Trycker in bilen i ett parkeringshus, betalar 20 dollar och ger oss ut på Walk of Fame, på jakt efter svenska stjärnor. Vi hittar Ingrid Bergman direkt. Och Greta Garbo. Det ska finnas fler, men vi nöjer oss här.

Vi strosar gatan upp och ner, näsorna ner mot den stjärnbeströdda gatan. Det är riktigt roligt att leta kändisar. Sönerna är inte dock inte lika roade som sina föräldrar. De vet varken vem Ingrid Bergman eller Greta Garbo är. Eller Bryan Adams och Tom Cruise. Men Donald Trump känner de förstås till.

Lunch intas på ett sunkigt Starbucks. Kaffe och en påse chips. Sönerna dricker varsin frappe. Hmm, vi som inte skulle äta så mycket skräpmat denna USA-resa. Det börjar ju inget vidare det här.

Det blir ett varv till på Walk of Fame innan vi åker vidare mot Griffith Observatory.

Här är det fullt av människor. Vi hittar med nöd och näppe en parkeringsplats och får gå en bit innan vi kommer fram till observatoriet.

Griffith Observatory

Nu har dimman lättat lite och vi kan nu skymta Hollywoodskylten på en kulle längre bort.

Check på Hollywoodskylten!

Det blir inget långvarigt besök för vår del. En titt på utsikten över Los Angeles och sen beger vi oss tillbaka ner till bilen.

Vi känner oss nu helt klara med Los Angeles. Det här är ingen stad vi faller för alls.

I stället kör vi de fem milen mot Anaheim där vi har bokat in oss två nätter på Best Western Plus Pavilions.

På kvällen går vi in till Downtown Disney, en promenad som tar en kvart.

Dagens totala körsträcka: 11 mil