Den gamla postrutten

Det är vår sista dag på Färöarna och planen är att vandra ett par av de mer kända vandringarna på ön Vágar där vi bor.

Först ut för oss att vandra denna dag är ”den gamla postrutten”, vägen som postmannen förr i tiden tvingades vandra över berget för att lämna och hämta post i den lilla byn Gásadalur.

Vandringen är drygt 3 km enkel väg och vår guidebok klassar den som ansträngande.

Vandringen börjar några kilometer från byn Bøur.

Vi hittar nätt och jämnt den lilla grusvägen som svänger in mot vandringsledens början strax innan tunneln. Här finns också en liten parkeringsplats eller åtminstone en någorlunda plan plats att parkera bilen på.

Parkeringsplatsen vid vandringsledens början

Vi har vädrets makter på vår sida när vi påbörjar vår vandring uppför berget Gásadalsbrekkan.

Sikten över Sörvagsfjordur och närliggande klippöar Drangarnit och Tindhólmur är i det närmaste helt klar, vilket vi har förstått inte tillhör vanligheterna.

Vi måste hela tiden stanna och ta in den fantastiska utsikten.

Klippöarna Drangarnit

Första delen av vandringen går brant uppför Gásadalsbrekkan.

Här finns inga markeringar att följa, bara en svagt nertrampad stig i gräset. Ibland leder denna åt olika håll och det är inte helt enkelt att veta vilken väg som är den rätta.

Vi bestämmer oss för att undvika att vandra för nära klippkanten oavsett var stigen går. Att råka ta ett snedsteg här och åka utför kanten är inget vi har lust med.

Vi är ordentligt trötta i benen när vi kommer upp på toppen och leden äntligen börjar plana ut.

Efter ett tag kommer vi fram till vandringens första hållpunkt, stenen Liksteinur.

Innan det fanns en begravningsplats i Gásadalur (år 1873) var man tvungen att begrava de döda i Bøur. Detta innebar att man var tvungen att vandra med kistan över berget. Då detta förstås var en ansträngande vandring brukade man ställa ner kistan och vila ungefär halvvägs, vilket var vid stenen Liksteinur, därav namnet.

Vi fortsätter vår vandring längs berget.

Sikten är nu inte lika klar som tidigare. Det känns som vi vandrar uppe bland molnen.

Snart kommer vi fram till vandringens andra hållpunkt, Keldan Vivd.

Historien berättar här om en svårt sjuk baby som bars över berget för att undersökas av en läkare i Bøur. Efter ett tag trodde man inte att babyn skulle klara sig och därför var den medföljande prästen tvungen att döpa babyn med vatten från källan här vid stenen.

När vi efter ett tag kommer fram till vandringens sista hållpunkt, Skarði, ser vi husen i Gásadalur som små prickar nedanför oss.

Gásadalur och vattenfallet Múlafossur

Nu börjar den absolut svåraste delen av vandringen enligt oss.

Det är inte bara det att det bär riktigt brant nerför, leden består här mest av stora stenar och rullgrus. Så det gäller verkligen att hålla tungan rätt i mun på vägen ner så att man inte tappar balansen.

Det här är ingen vandring som våra knän gillar.

Ön Mykines gömd bland molnen

I början av nedstigningen mot Gásadalur är leden väl synlig, men efter ett tag tar stenarna över mer och mer och det är inte lika självklart var vi ska vandra.

Gásadalur

Till sist är vi äntligen nere vid ledens slut.

Nu är egentligen planen att vandra in mot Gásadalur och sen på något enkelt sätt ta oss tillbaka till bilen på andra sidan berget. Kanske vandra genom tunneln om det nu går?

Men så kommer tankarna. Ska vi ändå inte ta och vandra tillbaka över berget? Samma väg som vi kom. Samma väg som den där postmannen faktiskt var tvungen att vandra tillbaka när han gjort vad han skulle i Gásadalur. Han hade ju inte direkt något val.

Kan vi ens säga att vi vandrat postmannens rutt om vi bara går enkel väg?

Varför vandra genom här…

… när vi i stället kan göra det svårt för oss och vandra upp här…

Vi bestämmer oss för att vandra tillbaka över berget.

Förslaget hamnar inte i god jord hos 12-åringen. Han tycker förstås att vi kan vandra tillbaka till bilen genom tunneln. Men han har inte så mycket att sätta emot. Det hjälper inte att han nu säger sig ha ont i halsen. Det är ändå ingen som tror honom.

Men först lite fika innan vi beger oss uppåt igen.

Vandringen tillbaka mot Bour känns mycket lättare än vandringen till Gásadalur. Tycker åtminstone majoriteten i familjen. Alla håller väl inte riktigt med.

Vi möter en guide med en liten grupp på tillbakavägen. De tycker vi är lite smått galna som vandrar tillbaka. De visar sig också vara de enda vandrare som vi möter under hela vår vandring både fram och tillbaka över berget.

Helt ensamma var vi ju inte

Snart ser vi bilen och sonen som inte riktigt haft samma energi på tillbakavägen skuttar nu glatt i förväg. Så mycket för ont i halsen, det var nog mer lättja och ointresse tänker vi på luttrade föräldrars hårda vis.

Vi hinner dock inte mer än tillbaka till pensionatet förrän det visar sig att sonen har feber. Det dåliga föräldrasamvetet slår genast till. Förlåt.

Ön Tindhólmur vars fem toppar för dagen är gömda i molnen

Totalt tar vandringen tur och retur (7 km) oss fyra timmar. Då håller vi ett lagom tempo och stannar ofta. Vandringen bjuder på en utsikt som helt enkelt inte går att hasta förbi.