Vårt besök vid Höga Kusten är faktiskt planerat redan innan coronapandemin tvingar alla svenskar att svemestra istället för att åka utomlands. Men när resan närmar sig börjar vi tveka. Ska vi verkligen dit och trängas med alla andra människor? För det har vi ju förstått nu. Att alla vill till Höga Kusten denna sommar.

Men vi bestämmer oss för att hålla oss till vår ursprungliga plan. Vi har längtat länge efter vandring vid Höga Kusten och det är dessutom ett perfekt stopp på vår väg upp mot norra Norrland.

Vi vill såklart vandra någon etapp längs Höga Kustenleden när vi är på plats och valet faller förstås inte helt oväntat på etapp 9 – Skuleskogens Nationalpark. Den mest kända – och därmed mest välbefolkade – etappen på leden verkar det som. Med den populära Slåttdalsskrevan och allt.

Den ska vi såklart vandra. Fast inte riktigt hela etappen ändå. Eftersom vi måste komma tillbaka till bilen igen satsar vi istället på den ca en mil långa Nationalparksrundan

Planen är förstås att börja vandra riktigt tidigt på morgonen. Innan de stora massorna hinner anlända. Trots att vi i vårt tycke kommer i väg ganska sent så gapar parkeringsplatsen vid Entré Syd ganska tom när vi anländer vid 8.30-snåret.

Förutom en anställd vid nationalparken ser vi inte röken av någon annan människa.

Övertygade om att ryktet om Slåttdalsskrevans popularitet är kraftigt överdrivet sätter vi ändå av i ganska rask takt längs leden. För man vet ju aldrig. Och nu har vi blivit sugna på möjligheten att ha Slåttdalsskrevan för oss själva en stund.

Vi vandrar genom en riktigt härlig skog. Stannar var och varannan meter för att plocka några blåbär och titta på små vattenfall. På så när som en kör av fågelkvitter är det helt tyst. Ingen som pratar, ingen som trängs.

Efter ett tag väljer vi att vika av från leden och istället fortsätta upp mot Slåttdalsberget.

Här har utlovats vacker utsikt över Höga Kusten och vi blir inte besvikna när vi väl tagit oss upp på berget. Utsikten är så fin att vår vandringstakt saktar ner ordentligt, men när vi efter en stund upptäcker att ett annat vandringspar nästan har hunnit i kapp oss sätter vi fart igen.

Utsikt från Slåttdalsberget

Sista biten ner mot Slåttdalsskrevan är riktigt brant och det tar därför en stund innan vi tagit oss ner längs klipporna.

Till sist är vi framme vid Slåttdalsskrevan som ligger helt öde framför oss. Precis som vi ville ha det.

Slåttdalsskrevan

Vi stannar här en stund. Skrevan är mindre än vi förväntat oss. Förvisso en vacker plats, men vi kan ändå inte riktigt förstå varför den har blivit så omåttligt populär. Vi har redan sett så många vackrare platser under vår vandring längs leden.

Efter ett tag kommer det andra vandringsparet fram till skrevan och vi lämnar plats åt dem att ha stället för sig själva en stund.

I stället fortsätter vi vidare mot Tärnättvattnet.

Tärnättvattnet

Vid Tärnättvattnet är vi inte längre ensamma, men någon trängsel är det inte tal om. Några tältare som håller på att packa ihop sina saker.

Själva slår vi oss ner på en sten vid vattnet och dukar upp lite matsäck.

Regnet hänger i luften och några sommartemperaturer verkar inte infinna sig så när vi efter ett tag börjar bli lite frusna bestämmer vi oss för att fortsätta vår vandring.

Först är tanken att vi ska fortsätta ner mot Tärnättholmarna, men när det börjar regna vänder vi om och fortsätter istället ner mot Näskebodarna.

Efter en stunds vandring över klipporna kommer vi in i skogen igen. Nu tilltar regnet så mycket att vi tvingas stanna för att ta på oss regnkläderna innan vi fortsätter ner mot bodarna.

I en av bodarna tar vi skydd från regnet medan vi äter vår medhavda lunch.

Vi har precis ätit upp när regnet gör ett uppehåll och vi passar på att gå ner till den lilla stranden och se oss omkring innan vi fortsätter vår vandring.

Vi passerar små vikar och stränder innan vi åter vandrar in i skogen.

Efter ett tag börjar det regna igen, men nu gör det inte oss så mycket. Vi känner oss ganska färdigvandrade och längtar till bilen.

Vi är fortfarande helt övertygade om att ryktet om nationalparkens popularitet är kraftigt överdrivet där vi vandrar fram sista sträckan mot Entré Syd. För vi har inte stött på mer än kanske ett tiotal andra människor under hela vår vandring. Och vädret har trots den sista timmens regnskurar bjudit på riktigt bra vandringsväder. Så var är då alla människor?

Det ska vi snart bli varse om visar det sig.

För när vi vandrar in på Entré Syd är parkeringsplatsen full och bilar är parkerade längs hela grusvägen så långt vi kan se. Det är bilar i en lång kö i väntan på en parkeringsplats. Människor överallt. Väldigt många människor överallt.

Vi hoppar snabbt in i bilen, glada över vårt beslut att starta vår vandring tidigt i morse. Även om vi inte ens kom iväg så tidigt som vi planerat.

Nu är det nog fullt i Slåttdalsskrevan!