En dryg vecka har gått sedan vår förra vandring längs Nord till sydleden. Då var det krispiga minusgrader och en Ringsjön täckt av tjock is. I dag utlovas temperaturer på upp mot 12-13 grader och det mesta av snön har förstås smält bort under veckan som gått. Tvära kast med andra ord.

Med oss denna söndag har vi dotter och hund.

I dag är vi alldeles själva när vi parkerar bilen vid vindskyddet i Rövarekulans naturreservat.

Här är mer snö än vi förväntat oss. Hit tycks inte solens strålar har letat sig in lika effektivt som till de närliggande områdena vi nyss kört förbi. Första biten vandras således på ganska blaskig snö ner mot stenbron i naturreservatet.

Stenbron som Otto Ramel på Löberöds slott reste år 1870.

Trots att det bara är februari och omgivningen fortfarande till stora delar ligger under snö och is blir vi genast förtjusta i området. Hit måste vi definitivt åka igen när träden slagit ut. Kanske rent av som en kvällsutflykt lite senare i vår.

Trappsteg leder oss vidare upp på åsen och nu väntar en riktigt fin vandring med utsikt ner mot Bråån som slingrar sig längs ravinen. Problemet för oss är att leden här är täckt av is som ännu inte hunnit smälta bort.

Ett steg fel och vi riskerar halka ner för branten.

Isdubbar rekommenderas

Uppe på åsen passerar vi minnesstenen från Oscar I:s besök i trakten år 1836.

Oscar I:s minnessten

Vi tar det försiktigt på den isiga leden och därför tar det sin lilla stund innan vi passerat Rövarekulan och kommer ut på vägen som leder bort mot Löberöd.

Vi passerar genom Löberöd och fortsätter sen vidare längs snöfylla grusvägar och åkrar innan asfalt återigen tar vid.

En ynka liten skog är vad som erbjuds under dagens etapp, förutom den inledande vandringen i Rövarekulan. Denna skog är dock inte av det större slaget och vi har snart passerat och är framme vid vindskyddet i Höghult, dagens etappmål.

Vindskyddet i Höghult

Det här är inte ett av de trevligare vindskydd vi besökt under våra år längs Skåneleden. Snarare bland de sämsta. Och då är det egentligen inte själva vindskyddet det är något större fel på utan snarare omgivningen. Sen gör det ju inte saken bättre att läsa att man nu inte längre får lov att parkera vid vindskyddet.

Det blir med andra ord till att vandra nästa etapp från andra hållet.

Vi stannar i alla fall en stund och äter vår matsäck innan vi åter vänder näsan mot Rövarekulan.

När vi kommer tillbaka står det ett 50-tal bilar på den tidigare tomma parkeringen. En väntande bil tar tacksamt emot vår parkeringsplats när vi lämnar.

Det är verkligen ett helt galet tryck ute i skogarna dessa dagar.

Dagens vandring slutar på 18 km och tar oss 5 timmar.

Det här är ingen etapp som faller oss i smaken alls. Förutom den inledande vandringen genom Rövarekulans naturreservat. Hit kommer vi definitivt åka igen. Resten av etappen känns mest långtråkig. Kanske hade den varit något bättre en annan årstid med lite blommor längs vägrenen? Men nej, vi är glada att vi betade av denna etapp i februari, för vilket slöseri det hade varit att vandra denna i maj.

Nord till sydledens tråkigaste etapp så här långt blir omdömet.