Knappt har vi hunnit hem från gårdagens Skåneledsvandring innan det är dags att sätta sig i bilen igen och köra mot Väderkullen för att fortsätta vår vandring längs Nord till sydleden.

Vi är tidigt på plats, klockan har precis slagit 8 när vi parkerar bilen bredvid vindskyddet som denna morgon är tomt på andra människor.

Vindskyddet vid Väderkullen

Dagens etapp är inte så lång, men är klassad som utmanande. Vi förväntar oss därför många branta upp- och nerförsbackar under dagens vandring.

Leden tar oss förbi vindskyddet och vidare ner mot en liten skog.

Gårdagens regn som vi tacksamt missade har gjort leden hal och lerig. Vi får kryssa oss genom de öppna fälten för att hitta torra grästuvor att sätta fötterna på.

Efter ett par kilometer är det dags att vandra upp mot Romeleklint, som med sina 175 meter är Romeleåsens nästhögsta punkt.

Tre riktigt branta, steniga och hala uppförsbackar och en nerförsbacke måste passeras innan vi är uppe på toppen. Vi noterar tacksamt att det ju innebär fler nerförsbackar på tillbakavägen.

På toppen finns två höga master och av skylten bredvid att döma finns det tydligen en viss risk för att lösa föremål ska komma flygande från dessa.

Ganska direkt bär det av nerför igen. En riktigt lång nerförsbacke tar oss ner mot Häckeberga naturområde.

Här fortsätter leden genom skogen och vidare ut på en grusväg.

Det bär fortfarande uppför och nerför på sina ställen, men det är ändå betydligt mer lättvandrat än vi förväntat oss.

Drygt en halvmil senare är vi framme vid Kullatorpet, ett torp från 1800-talet. Torpet hålls öppet ett par timmar varje söndag till en kostnad av 20 kr/person. Här gäller det dock att ta med egen mat, torpet fungerar endast som en raststuga.

Det ryker hemtrevligt från skorstenen när vi passerar, men klockan är bara 9.30 och torpet har ännu inte hunnit öppna. Det gör inget, vi har siktet inställt på att äta vår matsäck i vindskyddet vid Häckeberga.

Kullatorpet

Ett par hundra meter senare vandrar vi in i dagens första (och enda) naturreservat, Häckeberga.

Vi passerar den lilla höjden Järnhatten innan vi fortsätter ut på en bred grusväg som tar oss hela vägen ner mot vindskyddet.

Till vår stora förvåning är vindskyddet ledigt. Det är vi inte vana vid nu för tiden, men eftersom det är både blåsigt och kyligt ute sätter vi oss tacksamt i vindskyddet för att äta vår matsäck.

Vi blir inte långvariga här. För trots extra lager kläder att värma upp oss med blir det efter ett tag så kallt att vi bestämmer oss för att vandra tillbaka.

Vi har dock sex branta uppförsbackar av varierande längd och svårighetsgrad att värma upp oss med på tillbakavägen.

Vindskyddet vid Häckeberga

Dagens vandring slutar på 15 km och tar oss knappt 5 timmar.

Även om vi förmodligen inte kommer att komma tillbaka så är det en betydligt trevligare etapp än vi förväntat oss, de många och branta backarna till trots.