Jag ska tillbringa en vecka på Österlen, en veckas retreat på den vackraste platsen jag vet.

Fyra timmar varje dag har vi ledig tid till att utforska området och jag vet redan vilken plats jag ska besöka först under dessa fria timmar.

Haväng – ett av mina många paradis här på jorden.

Det är en riktigt vacker vårdag när jag ger mig iväg ner mot Haväng. Fortfarande alldeles för kallt för min smak, men solen skiner vilket känns som en bonus eftersom väderleksrapporten lovat regn.

Efter ett tag blir Backaledens gula markeringar synliga och jag svänger av från vägen och fortsätter i stället längs leden.

Vi har många gånger tänkt att vi ska vandra Backaleden, men det har aldrig blivit av. Kanske för att den är drygt två mil lång och antingen kräver två bilar eller en övernattning då den är för lång för att vandra fram och tillbaka.

Backaleden följer inte alls i Skåneledens spår vilket jag tidigare trott utan det är för mig helt nya omgivningar. Så nu blir jag riktigt sugen på att vandra hela leden. Ytterligare en vandringsled att lägga till den ständigt växande måste-vandra-ledlistan med andra ord.

Lindgrens länga, Havängs utemuseum

I dag är det skjutövningar på Ravlunda fält så den vanliga stigen ner mot Haväng är avspärrad. I stället får det bli en omväg genom beteshagarna ner mot stranden.

Den ensamma tallen vid Haväng

Jag stannar en stund på stranden. Blir lite nostalgisk när jag tänker tillbaka på alla besök vi gjort här genom åren. Barnen som åkte på sina uppblåsbara djur i åmynningen ut mot havet. Alla vackra stenar vi plockat. Kvällsljuset och det sommartorra gräset som var så skönt att gå barfota på uppe vid Havängsdösen.

Men allt har sin tid. När något gammalt är över tar något nytt vid. Det är ju därför jag är här på en veckas retreat. För att låta det nya ta över.

Det börjar bli dags att gå tillbaka. De fria timmarna håller på att ticka ner.

Jag tar landsvägen tillbaka till Ravlunda.

Nästa morgon får jag en chock när jag drar från gardinerna. Hela gården är täckt av en decimeter snö.

Jag som tänkt köra till Vantalängan under dagens fria timmar får tänka om. För ut och köra på oplogade småvägar känns inte så lockande.

Det får bli en promenad i omgivningarna kring kursgården istället.

Trots att jag längtar efter vår och grönskande träd kan jag inte låta bli att tycka att det är riktigt vackra omgivningar jag nu promenerar genom. Grenarna är täckta av snö och luften är frisk och klar.

Snön knarrar så härligt under mina vandringskängor som jag tacksamt nog packade med mig. Gympaskor i detta vädret hade inte varit så mysigt.

Jag som hade förväntat mig öppna fält blir överraskad. Visserligen är det vandring på grusvägar som gäller, men med tät skog längs sidorna.

Sista dagen vaknar jag tidigt och går ut i köket för att koka lite vatten.

Utsikten från kursgården ner mot havet är även i vanliga fall något alldeles extra, men denna morgon lyser hela himlen i gulorangea färger från solen som håller på att gå upp.

En soluppgång som denna kan jag förstås inte missa så trots att termometern visar på – 10 grader får det bli en kort promenad längs grusvägen.

Dagens fria timmar bestämmer vi oss för att tillbringa i Sträntemölla-Forsemölla naturreservat utanför Rörum, ett naturreservat som länge stått på min önskelista.

Vi parkerar vid Sträntemölla, en av de två kvarnarna som gett naturreservatet dess namn.

En markerad led tar oss in i den vackra bokskogen.

Det är återigen en riktigt vacker vårdag med strålande sol. Här har snön hunnit smälta bort efter gårdagens snöfall och marken är täckt av vitsippor som håller på att slå ut.

En bro leder oss över till Forsemölla, den andra av de två kvarnarna.

Här finns också ett vattenfall och flera picknickbord om man vill stanna och fika en stund. Men vi har varken fika eller tiden med oss. Nu är siktet inställt på att hinna besöka Ensamma trädet, trädet som blivit så känt genom tv-programmet Mandelmanns.

Forsemölla kvarn

Vi fortsätter över ängarna i det som utgör Rörums backar.

Snart hittar vi det vi söker, uppe på en liten kulle ser vi ett ensamt gammalt träd.

En vältrampad stig leder oss hela vägen upp till trädet som är ett hagtornträd och står på en gammal gravhög, Skallahögbjär.

Vi gissar att det här är en välbesökt plats, inte bara av Mandelmanns, utan även av andra – som likt oss – vill njuta av utsikten över Österlen. För det är verkligen en vacker utsikt över hav, kullar och gårdar.

Det ensamma trädet

Rörums backar

Här hade vi kunnat stanna länge, men tiden är snart ute och vi måste åka tillbaka.

Kanske kommer jag tillbaka en dag. För det här är ett naturreservat jag gärna skulle vilja besöka när bokträden slagit ut och jag inte har någon tid att passa. Så det här var nog inte mitt första och sista besök.