Ökentur

Genom hotellet har vi bokat in oss på en tvådagarstur ut i öknen.

Vi har bett om att få hoppa över den nästintill obligatoriska ökenaktiviteten dunebashing och istället önskat mer egen tid ute bland sanddynerna. På kvällen tänker vi oss en utsökt arabisk middag på ett lugnt ställe där vi kan se solen gå ner över sanddynerna, för att sen somna under en stjärnbeströdd himmel och morgonen därpå vakna till en vacker soluppgång.

Vi kan väl säga som så att våra förväntningar på denna ökentur är skyhöga! Här ska kryssas på bucket-listan minsann.

Så blir det eftermiddag och vi hämtas upp. Inte heller här får vi någon muntergök till chaufför och efter några försök att konversera med honom ger vi upp och tittar istället ut på det gyllene ökenlandskapet som susar förbi utanför bilrutan.

Storstaden försvinner bakom oss och nu är det bara sand så långt ögat kan se. Efter en timmes färd stannar bilen på något som ser ut att fungera som en parkeringsplats ute i öknen. Och vi är allt annat än ensamma. Det är fullt av bilar, alla med samma mål. Att köra rally på sanddynerna! Men först får vi faktiskt en hel timme till eget förfogande.

Vi klättrar upp på de höga sanddynerna. Vi hoppar och skuttar och kastar oss i sanden. Vi gör sandänglar och efter vår lek har sandkornen letar sig in i varenda litet skrymsle på kroppen. Men det är det värt.

Så viftar vår chaufför åt oss att komma ner. Nu har han släppt ut luften ur däcken och nu ska det köras rally.

Bilarna åker i en lång karavan och så bär det iväg ut över sanddynerna. Bilen slirar och sanden yr kring däcken. Det går uppför och nerför och vi alla skrattar så vi kiknar. Att arrangören egentligen missat informationen om att vi inte ville åka på något ökenrally är förlåtet. Samtliga familjemedlemmar är överens om att det här var riktigt kul.

Efter en timme är det roliga över och vi åker vidare.

Våra höga förväntningar på kvällen grusas snabbt när vi anländer till vårt övernattningsställe, en uppbyggd camp ute i öknen. Här trängs busslaster av andra turister och det erbjuds en uppsjö av aktiviteter att roa sig med innan solen går ner. Dromedarridning (tänk ponnyridning på valfri nöjespark), utklädning i ökenkläder och så ett tält där den som vill kan prova på rökning av vattenpipa.

Det är allt vi inte vill ha och inte det vi har beställt och betalt för. Men inte så mycket att göra åt.

Vi går iväg en bit från campen. Klättrar upp på en sanddyna och väntar på vad vi hoppas ska bli en fantastisk solnedgång.

Den magiska solnedgången uteblir till stor del. Det är molnigt och en bit ifrån pågår ökenrally i en aldrig sinande ström. Men det är faktiskt ändå ganska härligt att sitta där på sanddynan och blicka ut över ökenlandskapet.

Vi går tillbaka till campen. Nu är vi hungriga och maten dröjer. När det så äntligen blir dags för mat delas vi upp i två köer, en för kvinnor och en för män. Vi inser att det gäller att ta seden dit man kommer, men nä, vi gillar det inte.

Maten smakar fantastiskt. Medan vi äter pågår ett uppträdande på scenen bredvid oss. Tankarna går dock till var det är tänkt att vi ska övernatta.

Så tar kvällen slut och området börjar tömmas på människor. Vi står kvar. Vi tänker att kanske alla dagsbesökare först måste ge sig av innan det är vår tur. Till sist är det bara vi kvar.

När vi frågar var det är tänkt att vi ska övernatta blir personalen lite fundersamma. Vill vi övernatta, jo men det ska väl gå bra. Var vill vi sova? Kanske vill vi sova på en av de sandiga sammetssofforna i ett av tälten, omgivna av ett gäng tallrikar med matrester? Vi tvekar. Det var ju inte direkt det här vi hade tänkt oss, men kanske ska vi se det här som ett roligt äventyr? Men med tre barn i sällskapet,… nä, vi hoppar nog över detta erbjudande.

Vi får skjuts av en man i personalen tillbaka till hotellet.