Att fjällvandra med barnen är något vi drömt om i flera år, men av olika anledningar har det aldrig blivit av. Inte förrän nu. Nu är det äntligen dags att göra verklighet av vandra-i-fjällen-med-familjen-drömmen.

Det ska sägas direkt. Vi är inga vana fjällvandrare. Vi har faktiskt ingen erfarenhet alls av att vandra i de svenska fjällen. Det är främsta anledningen till att vi väljer just Jämtlandstriangeln som vår första vandring. Efterforskningar visar nämligen att den ska vara perfekt nybörjarvandring, välmarkerad och lättvandrad.

Eftersom detta är vår första vandring och vi inte riktigt vet hur vårt vandringsintresse kommer att stå sig vill vi inte rusa iväg och köpa dyr utrustning, framför allt inte för fem personer. Vi får helt enkelt skrapa ihop vad som finns hemma i förrådet.

En lite större ryggsäck måste dock inhandlas som komplement till den vi redan har.

Sen får det bli varsin mellanstor ryggsäck till de äldsta barnen och en mindre bekväm Fjällräven-skolväska till åttaåringen. Men den innehåller å andra sidan bara ett Nintendo (!) och lite godis. Resten bär vi.

Det får också bli gympaskor på fötterna. Men väderleksprognosen lovar fint och torrt väder hela veckan så det ska nog gå bra.

Tält och liggunderlag lämnar vi hemma. Denna första fjällvandring är det madrasser inne på fjällstationerna som gäller. Men mat packar vi med oss.

Så nu är det alltså dags! 100 mil i bil ligger framför oss innan vandringen kan ta sin början.

På vägen upp passar vi även på att besöka dalahästtillverkning i Nusnäs

Vi stannar också till i vackra Kårböle

Efter flera stopp längs vägen och en övernattning nära Orsa rullar vi så till sist in på Storulvåns parkering. Det har redan hunnit bli eftermiddag.

Vi blir omedelbart förälskade i området. Höga snötäckta toppar, fjällbäckar och kalfjäll. Allt sånt som vi inte har hemma. Här trivs vi från första stund.

Storulvåns fjällstation

Eftersom vi har hunden med oss blir vi inkvarterade i den gamla Fjällstationen Anno 1933 på andra sidan ån.

Fjällstationen Anno 1933

På kvällen lagar vi pyttipanna i självhushållsköket. Efter maten går vi en promenad i omgivningen och njuter av både utsikt och frisk fjälluft.

Inte fullt lika mycket njuter vi av alla myggor och knott som svärmar kring oss.

Till sist är det dags att gå tillbaka till vår lilla stuga och göra kväll.

I morgon börjar det stora fjälläventyret!

Dag 1: Storulvån- Sylarna (16 km)

Vi startar direkt efter frukost. Kränger på oss ryggsäckarna och ger oss iväg, en efter en. Vandringsleden mot Sylarna börjar praktiskt nog direkt utanför dörren.

Det känns ovant att vandra med ryggsäck. Men det ger sig väl efter ett tag.

Vi följer först ån en bit innan en ganska brant och stenig väg leder oss uppåt.

I dag skiner solen från en klarblå himmel och det är riktigt varmt. Vi stannar till för påfyllning av våra vattenflaskor redan efter knappt två kilometer.

Barnen tröttnar ganska omgående på vårt – vad de anser vara – långsamma tempo. De tar hunden och försvinner snart utom synhåll. Det är dock inget som oroar oss, dels stannar de med jämna mellanrum och väntar in oss, dels är leden både välmarkerad och vältrafikerad.

Sylmassivet med sina snöklädda toppar. Dit upp ska vi!

Vi svalkar av både oss och hunden i en fjällbäck längs vägen.

Ungefär halvvägs in på dagens vandring börjar det bli dags för lunch.

Nu ska vi bara hitta det perfekta lunchstället. Gärna lite avskilt, vilket inte visar sig vara det lättaste att hitta. Vi är många som är ute och vandrar denna varma sommardag.

Halvvägs!

Till sist finner vi vad vi söker. Det perfekta lunchstället ligger nedanför en liten backe, alldeles bredvid en fjällbäck.

Vi slänger av oss ryggsäckarna, tar av oss skorna och vilar en stund i det torra gräset innan vi plockar fram stormköket. Hunden somnar direkt.

Trött!

Det blir soppa och finncrisp med mjukost till lunch. Och en mugg pulverkaffe förstås.

Livets nödtorft!

Till sist är det dags att ta oss samman och vandra vidare.

Efter ett par kilometer ser vi Sylarnas fjällstation som en liten prick i fjärran. Men än är det en bit kvar innan vi är framme för dagen.

Det är en ganska ordentlig uppförsbacke den sista biten till Sylarnas fjällstation. Nu börjar det kännas ganska tungt för både ben och ovana ryggsäcks-ryggar.

Sylarnas fjällstation

Barnen sitter redan vid fjällstationen och väntar på oss när vi till sist vandrar in.

En av dagens absoluta höjdpunkter är att äntligen få ta av sig ryggsäcken och sätta sig ner utanför fjällstationen. Vi är verkligen inte bästa vänner, jag och min ryggsäck. Än.

Vi får ett eget rum i hundstugan. Två våningssängar och en madrass på golvet.

Vi lagar mat i självhushållsköket och sitter sen en stund i matsalen som bjuder på fin utsikt över fjällen.

Lite extra godis från affären inhandlas också innan vi går tillbaka till vårt rum.

Vår första vandringsdag är över. Ryggarna är stela och fötterna trötta, men humöret är på topp. Vi är alla överens om att det här var ju riktigt roligt!

Vi har vandrat 16 km vilket har tagit oss ungefär 7 ½ timme. Då har vi vandrat i ett lugnt tempo och även tagit en hel del pauser för att njuta av omgivningarna.

Dag 2: Sylarna – Blåhammaren (19 km)

Vi är uppe strax innan klockan 8 och äter frukost i morgonsolen utanför stugan. Sen är det dags att ta på oss ryggsäckarna igen och vandra vidare mot Blåhammaren.

Jag väger min ryggsäck utanför fjällstationen. Den väger drygt 11 kg, vilket är alldeles lagom tycker jag. Efter lite justeringar sitter den numera också helt perfekt, till skillnad mot i går. Man lär av sina misstag.

I dag ligger den längsta och brantaste sträckan på Jämtlandstriangeln framför oss. Blåhammaren är med sina 1086 meter över havet vandringens högst belägna fjällstation,

De första kilometerna av dagens sträcka är desamma som vi vandrade uppför i går för att komma till Sylarnas fjällstation.

Därefter fortsätter vi med två timmars vandring i uppförsbacke.

Vandringen går som en dans. Solen strålar även i dag och det är riktigt varmt, så när vi passerar en liten sjö stannar vi till för att svalka av oss.

Barnen tycker även denna dag att vi vandrar i ett för långsamt tempo. De sätter genast i väg och syns snart som små prickar framför oss.

Vi förväntar oss förstås att de ska vänta in oss vid Enkälens vindskydd ett par kilometer längre fram, men när vi kommer dit syns inte en skymt av barnen. I stället möter vi ett par som vandrat från andra hållet och får det lugnande beskedet att de mött tre ensamma (!) barn på vägen. Och det känns ju tryggt att höra.

Enkälens vindskydd

Leden framför oss är bred och välmarkerad, men ganska stenig.

Det är ett riktigt vackert landskap i form av små sjöar, stenar och rösen som möter oss längs vägen. Det enda smolket i vandringsbägaren är att det nu börjar dyka upp ett och annat skoskav. Det känns ju inte så bra, men vi trampar på.

Även om vi möter en del människor på leden känns inte denna sträcka lika välbefolkad som gårdagens sträcka upp till Sylarna.

Det börjar nu närma sig lunchdags och framför väntar barnen på oss.

Vi hittar ett perfekt lunchställe vid en fjällbäck och slår oss ner i gräset. Soppa, pasta och mjukost får utgöra lunch även i dag.

Efter maten ligger vi en stund i gräset och tittar på bergen i bakgrunden.

Till sist är det dags att vandra vidare. Barnen sätter genast av mot Blåhammaren och väntar inte in oss något mer.

Den sista sträckan upp mot Blåhammaren känns i både ben och skoskav. En uppförsbacke som aldrig verkar ta slut.

Men till sist trillar även jag som siste familjemedlem in på Blåhammarens fjällstation där resten av familjen redan sitter och väntar.

Blåhammarens fjällstation

Jag och dottern blir inkvarterade i det lilla hundrummet, ja hunden med förstås. Övriga i familjen får sova i sovsalen tillsammans med andra vandrare.

Måste erkänna att det känns ganska skönt att få sova i ett eget rum. Snarkningarna från den gemensamma sovsalen ska nämligen visa sig höras ända in till vårt lilla rum på andra sidan väggen. Då kan man ju bara tänka sig hur det låter inne i sovsalen.

Vi hoppar över Blåhammarens smått legendariska trerättersmiddag och lagar egen kvällsmat i hushållsköket. Det får bli soppa igen. Lite ris hittar vi också i ”varsågod-och-ta-skafferiet”.

Härligheten intas på en stor sten utanför den lilla stugan med utsikt över hela dalen.

Bästa vandringssällskapet!

Blåhammaren bjuder inte alls på samma mysiga känsla som Sylarna eller Storulvån tycker vi. Vad det är som gör att vi känner så blir vi inte riktigt kloka på, för utsikten över fjälltopparna bredvid och dalarna nedanför är klart vackrast på hela vandringen.

Vi får till och med besök av en vilsen ren som kommer springandes.

Regnet hänger stundtals i luften, men mer än så blir det inte. Vi stannar ute en lång stund och njuter av den långa och ljusa sommarkvällen.

I dag har vi vandrat 19 km och det har även denna dag tagit oss 7 ½ timme.

Dag 3: Blåhammaren – Storulvån (12 km)

Det blir lite si och så med nattsömnen. Inte bara för att snarkningarna på andra sidan väggen stör, utan det är också otroligt varmt inne i vårt lilla rum och avsaknad av ett fungerande myggnät gör att vi inte gärna öppnar fönstret.

Enligt många vi möter på fjällstationerna ska detta visst vara sommarens varmaste vecka. Och det är vi ju egentligen väldigt tacksamma för. Bara inte just i natt.

Vi vandrar iväg efter frukost.

Från Blåhammarens fjällstation är det nerförsbacke. Leden är fin om än något stenig. Vi passerar små sjöar och stora fält med blommande fjällull.

Skoskaven gör sig hela tiden påminda, men det är bara att plåstra om och härda ut.

Det är varmt även i dag, så när vi passerar ett litet större vattenfall tar vi paus och svalkar av oss. Till och med vattnet i fjällbäckarna är ljummet.

Med fötterna i det svala vattnet är det svårt att förmå sig till att ta på ryggsäcken och vandra vidare. Trots att ryggsäcken numera inte utgör något som helst hinder. Den känns knappt.

Barnen tar sen återigen täten och meddelar att de nu inte kommer vänta in oss något mer.

Vi vandrar vidare över stigar och spänger. Snart blir fjällbjörkarna återigen synliga. Nu möter vi också fler och fler människor längs leden.

Det märks att vi börjar närma oss Storulvåns fjällstation igen.

Snart ser vi Storulvåns fjällstation nere i dalen.

Nere vid fjällstationen sitter barnen och väntar på oss.

Vi sätter oss i solen utanför fjällstationen och firar vår första fjällvandring med glass och bananchips.

Snälla, jag har också vandrat och förtjänar lite bananchips!

Dagens vandring på 12 km har tagit oss knappt 4 ½ timme och då har vi vandrat i ett ganska raskt tempo.

Nere på fjällstationen blir vi inkvarterade i samma hundrum som för ett par dagar sedan. Vi lagar mat och njuter de sista timmarna av frisk fjälluft innan vi gör kväll.

I morgon är dags att köra de drygt 100 milen hemåt.

Vi har vandrat totalt 47 km under tre dagar och vi har gillat vartenda steg (nu låtsas vi inte om skoskaven).

Det har varit strålande solsken och varmt, för att inte säga hett, både dag som natt. Vi har tagit oss fram på lätta stigar och ordentliga upp- och nerförsbackar. Svalkat av oss i små fjällbäckar och druckit otaliga liter fjällbäcksvatten. Vi har mött härliga människor och många leenden. Fått triljoner insektsbett och ganska många skoskav. Men framför allt har vi tillbringat värdefull tid tillsammans och skapat många minnen.

Det här kommer vi definitivt att göra om!

(Dock med lättare ryggsäckar, mindre onödiga prylar, vandringskängor, myggmedel (!) och förtejpade fötter)