Lunndörrstugan

När vi vaknar och tittar ut är himlen alldeles grå och regnet hänger i luften.

Knotten har drivit dotter och hund ut ur tältet och nu sitter de på trappan utanför stugan och väntar på att vi ska vakna. Vi hjälper henne att ta ner tältet och hinner bli alldeles rödprickiga av alla knottbett under den korta stund det tar.

Lunndörrstugan – Vålåstugan (15 km)

Vi äter en snabb frukost utanför stugan innan det är dags att packa ihop oss och påbörja dagens vandring mot Vålåstugan.

Dagens vandring är den längsta, men ska vara lättvandrad enligt den information vi fått.

Vi hinner knappt starta vår vandring innan det börjar regna.

Det är bara att plocka fram regnskydd till ryggsäckarna och gräva fram de där regnponchona som naturligvis ligger nerpackade längst ner i ryggsäckarna.

Vi hinner inte mer än få på oss dem så slutar det regna.

Barnen tar täten och vandrar snart ut ur sikte.

Vandringsleden fortsätter in i en granskog. Och i granskog trivs mygg och knott! Särskilt om det alldeles nyss regnat.

Trots att det är både varmt och fuktigt tvingas vi ta på oss långärmade tröjor och fälla huvorna långt ner över våra huvuden för att undkomma plågoandarna. Det blir snabbt varmt och svettigt under alla kläder vi ofrivilligt tvingas ha på oss.

Nä, inte heller denna etappstart är vandringshumöret helt på topp.

Vart tog förresten kalfjället vägen?

Efter ett tag möter vi barnen som väntar in oss. Vid en större bäck ser det ut som  vandringsleden tar slut och nu vågar de inte fortsätta.

Enligt vår ledbeskrivning ska det inte finnas något vad så här tidigt in i vandringen. Till sist hittar vi ett par stockar en bit in i skogen och med hjälp av dessa tar vi oss över ån.

Vi fortsätter in i den myggrika skogen ytterligare någon kilometer innan myrmark tar vid och det bär återigen uppför mot kalfjället.

Nu är vandringslivet härligt igen!

Vi får nu sällskap av yngste sonen som tröttnat på syskonens snabba tempo.

En bit längre fram har de större barnen hittat en liten fjällbäck och vi slår oss ner på vad som ser ut att bli ett perfekt lunchställe.

Nu ska vi äntligen njuta av mat och en liten vilostund bland ljungen tänker vi.

Det är bara det att nu surrar en massa små irriterande flugor envist kring våra ansikten. Lite mygg och knott på det och vi finner oss ännu en gång instängda i våra alltför varma kläder och huvor.

Det blir därför en snabb, inte riktigt så njutningsfull lunch som vi hoppats på. Barnen vill direkt vandra vidare innan vi alla hunnit äta upp.

– Jag blir trevligare om jag slipper alla insekter, förkunnar äldsta sonen.

Och med ett sådant argument är det ju bara att släppa iväg dem.

De vandrar iväg och just då börjar det helt plötsligt blåsa en svag bris och alla insekter försvinner som genom ett trollslag. Men nu har vi också ätit färdigt och därför packar även vi ihop oss och fortsätter vår vandring.

Leden fortsätter ytterligare någon kilometer uppe på kalfjället innan vi åter vandrar in i skogen.

Vi går fel en gång. Får klättra över stora klippblock för att ta oss vidare in i skogen. Efter ett tag tycker vi att stigen vi vandrar på är bra smal. Är det ens en stig?

Vi går tillbaka. Hittar nästan direkt en bredare stig på andra sidan klippblocken. Hur kunde vi missa denna? Vi hoppas att barnen inte gjort samma misstag som vi och gått vilse i den mörka skogen.

Det börjar regna igen. Även denna gång hinner vi nätt och jämt få på våra regnskydd innan regnet upphör.

Nu bär det uppför i den glesa skogen. Vi vandrar längs fjällbjörkar och frodigt blåbärsris och är övertygade om att vi nog snart är framme vid Vålåstugan.

Vi hoppas och tror att vi är på rätt väg, men helt säkra kan vi förstås inte vara.

Inte förrän vi står framför en skylt mitt inne i skogen. Fyra kilometer kvar. Vi som trodde vi snart var framme. Men vi är åtminstone på rätt väg.

På andra sidan floden tar en stenig uppförsbacke vid.

Vi vandrar fort för nu vill vi verkligen komma fram till stugan. Leden går längs med floden en bit innan vi återigen ger oss ut på sank myrmark. Spången vi vandrar på står under vatten och våra vandringskängor lyckas inte heller denna dag hålla vätan ute.

Men nu skiner åtminstone solen igen och det är riktigt varmt. Kanske lite för varmt tycker de nu ganska gnälliga vandrarna där de trampar på i leran, i en uppförsbacke som aldrig verkar ta slut.

Vid varje krön hoppas vi få se stugan som vi anade på avstånd för flera kilometer sen.

Just när vi börjar undrar om det vi ser är en hägring uppenbarar sig Vålåstugan vid nästa krön. Och barnen sitter på en bänk utanför och pratar med stugvärden Bengt.

Vi är äntligen framme!

Vålåstugan

Klockan är bara 16 och vi är nästan först även här. Barnen har redan bokat in oss i hundrummet där vi får en egen liten vrå. För i dag blir det paus från både tält och knott för dotter och hund.

Hundstugan

Efter att tag kommer det fler vandrare och hundar.

Totalt sex stora hundar inne i den lilla hundstugan blir resultatet när kvällen infinner sig och alla vandrare kommit fram. Men hundarna samsas fint. Åtminstone nästan.

Det blir ingen promenad denna kväll.

Vi är ganska trötta och nöjer oss med att sitta på stugtrappan med en kopp kaffe och blicka ut över bergen framför oss. En utsikt som nästan tar andan ur oss.

Det är ett gott liv det här vandringslivet!