Plitvicesjöarna

I dag är det dags för ett besök vid Plitvicesjöarna, ett UNESCO världsarv sedan 1979.

Här gäller det att ligga i för att hinna före både de förväntade långa köerna och hettan. Väckarklockan står på 6 och vi äter frukost, packar ihop oss och är iväg en halvtimme senare.

Ute är det kallt, nästan så kallt att vi funderar på att hämta våra tröjor.

Klockan är bara strax efter 7 när vi rullar in mot Plitvicesjöarnas entre nummer 2.

Trots att det redan har hunnit komma en hel del människor hittar vi lätt en parkering under ett träd. Biljettkön ringlar sig lång, men det är svalt ute och det går fort framåt.

Klockan är inte ens 8 när vi kommer fram till busshållplatsen där vi ska ta dagens första buss upp till högsta punkten för att sen vandra oss ner och tillbaka.

Det finns flera olika vandringsleder att välja mellan och valet för vår del faller på led H. Det är den nästlängsta leden och det känns alldeles lagom eftersom vi vet att temperaturen inte kommer vara så här behaglig längre fram på dagen.

Vi hoppar ur bussen och ger oss iväg direkt. Planen är att gå om alla människor och hålla ett högt tempo i början. Planen fungerar utmärkt. Snart har vi lämnat de andra långt bakom oss och vi drar ner på takten. För nu börjar det dyka upp små vattenfall här och där och de vill vi ju inte missa.

Det är en fantastisk känsla att gå där i den svala morgonluften och titta på den vackra omgivningen.

Det är fortfarande svalt, men nu börjar solen värma. Vi vandrar vidare, stannar lite här och lite där. Det är riktigt riktigt vackert!

Första timmen möter vi inte en endaste människa. Det är en väldig kontrast mot gårdagens vattenfallsvandring, men vi är inte de som klagar.

När vi kommer fram till båtplatsen för att ta båten över sjön stöter vi på andra människor för första gången. När vi går i land på andra sidan är det definitivt slut på ensamheten.

Vi köper glass och sitter en stund i skuggan. Solen börjar steka på rejält och vi är glada att vi nu har vandrat lite mer än halva rundan.

Sista biten bär uppför. Vi viker av för att titta in i fladdermusgrottan, men hittar inget av intresse där så vi går upp igen. När vi kommer fram till busshållplatsen är vi inte riktigt överens med sönerna om detta är slutet på leden eller om den fortsätter en bit till.

Vi fortsätter trots deras protester. Bara för att upptäcka att vi går i en cirkel och att de har rätt, leden slutar vid busshållplatsen. Vi tar bussen tillbaka till parkeringen.

När vi kommer tillbaka ringlar kön sig lång vid både busshållplatsen och entrékassorna. Parkeringen är full och besvikna bilförare får nu köra vidare. Solen steker obarmhärtigt och vi är både svettiga och glada över att vi är klara.

Klockan är strax efter tolv och vi ska nu köra vidare ner mot kusten och Baska Voda.