En av anledningarna till att vi vill åka till Grönland är förstås inlandsisen.

Inlandsisen täcker 80 % av Grönland vilket är ofattbara 1 700 000 kvm och är på sina ställen upp till 3 km tjock.

Förutom Antarktis finns det ingen annanstans i världen som har inlandsis så när vi nu ges möjlighet vill vi förstås ta chansen att besöka detta enorma istäcke.

Vi bokar en vandring på inlandsisen med Albatros Artic Circle och betalar nästan 1500 kr/person.

Vi blir upphämtade vid Old Camp. Förutom vår guide är det ett italienskt par och en äldre australiensisk man som ska ut och vandra på isen denna dag. Trots det får vi en större buss till vårt förfogande.

I dag är det molnigt och alldeles lagom varmt. Och myggfritt.

Vi lämnar Kangerlussuaq på en sandig grusväg. Det är visserligen bara 25 km till inlandsisen, men vägens skick gör att resan tar nästan två timmar.

Området utanför Kangerlussuaq består av arktisk öken och det är ett ganska kargt och grått landskap vi åker genom, trots att det är sommar. Det enda som bryter av landskapet är stora klungor av rosa Niviarsiaq, Grönlands nationalblomma, som växer vid vägkanten.

Niviarsiaq (som betyder liten flicka), Grönlands nationalblomma

Vi stannar till vid ett av de tre flygplan av modell T 33 Lockheed Silverstar som störtade i en svår snöstorm utanför Kangerlussuaq år 1968.

Trots att det gått över 50 år sedan planet störtade syns inga spår av rost på vraket.

Vi fortsätter sen vår färd mot inlandsisen.

Plötsligt ser jag en myskoxe stå vid vägkanten.

Bussen vänder genast tillbaka och vi hoppar ut för att ta oss en närmare titt. Myskoxen verkar mest förvånad över att se oss. Vi står en lång stund och tittar på varandra innan den får nog av oss och springer sin väg.

Det blir ytterligare ett stopp vid Long Lakes innan vi når Russelglaciären i utkanten av inlandsisen.

Long Lakes med Russelglaciären i bakgrunden

Här äter vi våra lunchmackor. Utsikten över glaciären gör detta till ett svårslaget lunchställe.

Russel Glacier

Vi fortsätter sen vidare längs grusvägen. Nu är det inte långt kvar tills vi får en första skymt av inlandsisen.

Vi parkerar vid Point 660 precis vid utkanten av inlandsisen.

Inlandsisen

Vi tar våra vandringsstavar och stegjärn och ger oss av längs moränen för att komma fram till isen.

Isen är uppblandad med silt vilket gör att den ser ganska smutsig ut, men ju längre in på isen vi kommer desto vitare blir den.

Att vandra på inlandsisen är en mäktig upplevelse.

Det bär uppför och nerför, men vår guide lotsar oss säkert över både små bäckar och förbi farliga slukhål.

Det är is i olika former och färger så långt ögat kan nå.

Vid ett vattenfall mitt ute på isen stannar vi till en stund och fyller våra vattenflaskor med vattnet som forsar ner i en liten bäck.

Här gäller det att vara snabb, fingrarna domnar fort bort i det iskalla vattnet.

Aldrig har ett vatten smakat så gott som detta mångtusenåriga gamla vatten!

Överallt i isen syns små hål, vissa lagom stora för våra vandringsstavar att fastna i. Vi får veta att det är sand ovanpå isen som gör att den smälter fortare och därmed bildar små hål.

Vi tillbringar fyra timmar ute på isen. Fyra helt fantastiska timmar!

Oumbärliga vid inlandsisvandring

Totalt vandrar vi 12 km på inlandsisen innan vi kommer tillbaka till bussen.

På vägen tillbaka till Kangerlussuaq stannar vi till vid Tomato Lake, sjön som fått sitt namn efter de tomatliknande bakterier som ligger likt fallfrukt längs sjökanten.

Tomato Lake med berget Sugar Loaf i bakgrunden

Sjötomater

Vi är tillbaka vid campen strax efter klockan 18.30.

Det här är definitivt en av de bästa vandringar vi någonsin gjort. Och även om det fortfarande är svårt att ta in inlandsisens storhet förstår vi nu allt mer vilka  konsekvenser det skulle få för vårt jordklot om all denna is skulle smälta.