I dag ska vi vandra en av de tre leder som går i utkanten av Ilulissat, the Blue Trail.

Den blå leden är totalt 6,7 km lång och man kan börjar vandringen antingen vid stenbrottet en bit från hamnen eller vid Old Heliport i utkanten av byn.

Vi väljer att börja vår vandring vid stenbrottet.

Solen strålar från en klarblå himmel och det är riktigt varmt när vi ger oss iväg. Så varmt att vi snart måste skala av oss våra långärmade tröjor. Det är bara att hoppas på att myggmedlet gör sitt jobb.

Första delen av leden går igenom vad som nästan ser ut som ett skrotupplag. Båtar, maskiner och gamla rostiga bilar kantar vår väg.

När vi vandrat en bit kommer vi ut i det som kallas hunddistriktet. Här går leden rakt genom ett område med slädhundar som ligger utspridda längs klipporna. Tittar man riktigt noga ligger det faktiskt en hund i varje liten hörna. Ingen av dem tar dock någon större notis om oss när vi kommer gående.

Här ligger vi och längtar efter vintern och kylan

Leden fortsätter sen vidare in i en ravin som på sina ställen är blockerad av nerfallna stenblock.

Det bär uppför på steniga stigar och det gäller att se upp med var vi sätter fötterna.

Korparna kraxar oavbrutet uppifrån klipporna och myggorna surrar envist framför våra ansikten. I bakgrunden skymtas nu ett allt mindre Ilulissat med isbergen i bakgrunden.

Efter ett par kilometers uppförsvandring lämnar vi ravinen och snart skymtar vi ett stenröse uppe på en klippa.

Här är egentligen tanken att vi ska ta en liten paus och njuta av omgivningen, men knappt hinner vi slå oss ner förrän myggen driver iväg oss igen.

Att fortsätta vandra i kortärmat är nu inte att tänka på. Dessa ettriga grönländska mygg som inte verkar vara ett endaste dugg imponerade av myggmedlet vi preparerat oss med .

De sticker oss helt skamlöst genom alla tunnare klädesplagg och fortsätter sen svärma kring våra myggnät som vi nu tvingas dra över våra huvuden.

Vi fortsätter vår vandring ner mot den lilla sjön Amitsorsuup Tasia.

Amitsorsuup Tasia

Grönlands nationalblomma Niviarsiaq

Efter ytterligare någon kilometers vandring får vi en första skymt av isbergen i Ilulissatglaciären.

Det är isberg i olika storlekar och former så långt vi kan se. Olika nyanser av vitt och blått. Emellanåt hörs ett dovt mullrande som vi nu fått lära oss kommer från när isen rör sig och spricker.

Leden tar oss vidare längs bergskanten och glaciären.

Vi möter några enstaka vandrare här och där, men särskilt vältrafikerad verkar leden inte vara.

Utsikten blir bara vackrare ju längre vi går.

Bänk med utsikt!

Vi stannar till vid en klippa och slår oss ner framför isbergen.

Dukar fram lite lunch i form av knäckebröd, mjukost och kaffe. Medan vi äter njuter vi av utsikten och tystnaden.

Vi stannar dock inte så länge som vi kanske hade önskat. Myggen gör att vi snart kommer på fötter igen. Trots våra myggnät.

Vi vandrar vidare. Nu möter vi fler vandrare som kommer från andra hållet.

En trätrappa leder oss sen vidare ner på en spång.

Sermermiut

Vi är nu framme i Sermermiut, en 4000 år gammal inuitbosättning.

Av denna syns dock inga spår. Åtminstone inte som vi kan se. Om det är för att det inte längre finns några spår eller för att vi är tvingade att hålla oss på spången och därför inte ser några vet vi inte. Men det spelar inte någon roll. Utsikten över isbergen räcker gott för oss.

Efter en kilometers vandring längs spången är vi så framme vid vandringsledens slut. Eller början, beroende från vilket håll man kommer. Det verkar helt klart vara fler som börjar sin vandring från detta hållet.

You are now entering the Unesco World Heritage Site of Ilulissat Icefjord

Dagens vandring slutar på ungefär en mil och den har tagit oss drygt 4 ½ timme. Men då har vi vandrat i ett riktigt långsamt tempo. Det här är ingen omgivning man bara hastar förbi. Inte med den isbergsutsikten!

Vi belönar oss med lite gott på Pisiffik Supermarket längs vägen innan vi går tillbaka till vårt pensionat för att smälta dagens intryck.