När vi befinner oss i Haparanda denna sommar får vi möjlighet att lägga ännu ett av Sveriges världsarv till vår samling, nämligen Struves meridianbåge.

Det ska erkännas direkt. Innan vi började titta lite närmare på Sveriges världsarv hade vi aldrig hört talas om denna båge. Än mindre förstod vi hur man skulle kunna besöka något så abstrakt som en påhittad meridianbåge.

Men nu har vi läst på och vet lite mer om detta världsarv.

Struves Meridianbåge.

Struves meridianbåge har fått sitt namn efter astronomen Friedrich Georg Wilhelm von Struve som på 1800-talet upprättade en triangelkedja med hjälp av olika mätpunkter längs jordens längdrad i syfte att att få fram jordklotets exakta form och storlek.

Denna kedja med mätpunkter sträcker sig 282 mil genom tio länder, från Ukrainas kust i söder till Hammerfest, Norge i norr.

Struves Meridianbåge blev år 2005 ett världsarv och fyra av mätpunkterna som finns i Sverige är världsarvslistade: Tynnyrilaki (Kiruna), Jupukka (Pajala), Pullinki (Övertorneå) och Perävaara (Haparanda).

Struves triangelmätning av ett långt segment av en meridian har medverkat till att fastställa den exakta storleken och formen på jordklotet. Mätningen var ett stort steg framåt för vetenskapen. Mätningen av Struves meridianbåge är också ett gott exempel på samarbete mellan forskare i olika länder.

Besök vid Struves meridianbåge – Perävaara

Det är kväll och vi har haft fullt upp under dagen, men nu vill vi hinna med att besöka mätpunkten Perävaara innan vi i morgon lämnar Haparanda.

Med gps:en inställd på Struves Meridianbåge Perävaara ger vi oss i väg på meridianbågsjakt. Vårt mål denna kväll ligger egentligen inte mer än tre mil från Haparanda, men eftersom vi precis besökt Kukkolaforsen är det bara en dryg mil för oss att köra.

Vi kommer fram till en parkeringsplats. Här kan vi välja att antingen parkera bilen och sen gå en halvmil till mätpunkten eller köra vidare på en grusväg som tydligen inte ska vara i bästa skick – åtminstone inte om man läser skylten vid vägkanten.

Vi känner oss lata denna kväll, inte vill vi ut och gå en halvmil i djupa Norrlandsskogen.

Så vi väljer att köra vidare in på grusvägen som i vårt tycke ser helt ok ut. Efter ett tag övergår dock grusvägen till en smalare, gräsbeklädd väg full med stora stenar. Här hade vi inte velat köra i regn eller snö. Men nu funkar det fint, bara man kör försiktigt.

Efter ett par kilometer på denna mindre väg kommer vi till sist fram till en liten plats där vi kan parkera bilen. Vi verkar vara alldeles ensamma om denna sevärdhet för några andra bilar syns inte till.

Stolpar med världsarvsmärket visar oss sen vägen in i skogen.

Ett par skyltar inne i skogen visar snart att vi är framme vid vårt mål.

Vi har läst och sett bilder på nätet att detta ska vara den enda mätpunkten där det ursprungliga krysset finns kvar i en sten, men hur vi än letar hittar vi inte denna sten. Antingen finns stenen någon annanstans än vid skylten (verkar ologiskt) eller så har krysset nötts bort från stenen (vilket verkar ännu mer ologiskt med tanke på att det har suttit kvar sedan 1800-talet). Eller så letar vi helt enkelt för dåligt (verkar mest logiskt).

Hur som helst spelar det inte så stor roll för vår del. Nu är vi här och det är det som räknas. Men nja, Struves meridianbåge är väl inte det av våra besökta världsarv som kittlar mest, det kan vi ju inte påstå.

Kryss och bock på världsarvet Struves meridianbåge

Eftersom vi inte känner oss helt bekväma med att vara alldeles ensamma inne i den mörka skogen kvällstid beger vi oss snart tillbaka till bilen.

Som skåningar lider vi av lätt björnfobi och hur söta dessa djur än är vill vi inte gärna springa på någon nalle här ute i skogen. Även om vi förstår att det är väldigt osannolikt. Men man vet aldrig.

Mums!

Nöjda och belåtna över att ha ännu ett världsarv avklarat kör vi sen tillbaka till Haparanda.

Nu finns det ju förstås fler meridianbågs-mätpunkter om vi känner att det inte räcker med denna. Både utomlands och här i Sverige. Och även om det just nu känns ganska osannolikt att vi vill besöka fler av dessa så vet man ju aldrig. Känner jag oss rätt så kommer vi nog ha svårt att motstå ett mätpunktsbesök om vi skulle råka hamna i låt oss säga… Pajala?

Så man ska aldrig säga aldrig…