En lång resa genom Sverige börjar närma sig sitt slut. Och vi är klara med nationalparker för denna gång. Tror vi alltså. Men så råkar vi befinna oss väldigt nära Garphyttans Nationalpark när vi vaknar utanför Örebro denna sommarmorgon, blott 25 km. Och det är riktigt nära med våra mått mätt. För nära för att vi ska kunna låta bli.

Dessutom behöver vi en längre bensträckarpaus denna dag. Och vi kan ju lika gärna ta den i början av resan tänker vi. Nu när vi ändå är här.

Garphyttans Nationalpark blir resans sjunde och sista nationalpark vi besöker.

Det är nästan tomt när vi svänger in på parkeringen tidigt på morgonen. Ett sällskap utanför en holländsk husbil har morgongymnastik utanför, annars är det bara vi.

Solen strålar som vanligt från en klarblå himmel och det är riktigt varmt. Vi förstår inte riktigt varför människor klagar på dåligt juliväder denna sommar. Vi har ju haft perfekt väder i princip alla dagar under våra två veckor från söder till norr och tillbaka.

Garphyttans Nationalpark är en liten nationalpark och därför finns det inga längre vandringsleder inne i parken, även om Bergslagsleden passerar igenom. Det passar oss perfekt eftersom vi bara kan undvara några timmar här innan vi måste köra vidare.

Valet står mellan fyra kortare vandringleder: Bergstigen (blå), Lövstigen (grön), Torpstigen (orange) och Ängstigen (lila).

Vi tänker oss hinna med flera av dessa under vårt besök och börjar med den kortaste av dem, Ängstigen.

Ängstigen (0,6 km)

Leden – eller kanske mer stigen – börjar vid parkeringsplatsen och tar oss via en grusväg ut på slåtterängarna. Längs vägen passerar vi det som en gång var Östra gården, även om vi har svårt att se några större spår från denna gård.

Området är ett odlingslandskap från 1800-talet och vårdas än i dag enligt gamla traditioner.

Vi fortsätter vidare ut över ängarna. Ängarna som tidigare varit åkermark är nu fulla av olika blommor och insekter. Det är en riktigt fin omgivning vi passerar där vi går längs den lilla stigen fram och tillbaka över ängarna.

Bergstigen (3 km)

Vi fortsätter sen vidare längs Bergstigen som leder oss in i skogen.

Målet är Svensbodaberget där fin utsikt över Närkeslätten utlovas. Vägen dit går genom en mossklädd blandskog och bär ganska ordentligt uppför på sina ställen.

Vi är snart uppe på toppen och stannar till en stund för att titta på utsikten. En utsikt som förvisso ger oss en överblick över slätten, men mer än så känner vi inte att det är.

Vi fortsätter därför snart vidare till Skomakaretorpet.

Torpstigen (2,4 km)

Vi vet inte riktigt vad vi har förväntat oss när vi kommer fram till torpet. Kanske inte ett torp i dess fulla prakt, men åtminstone några stenruiner eller liknande. Men några sådana ser vi inte till. Vi förstår inte ens att vi är framme förrän vi hittar en liten skylt inne i buskarna.

En grillplats och några muggar är vad som finns.

Vi vänder neråt igen, nu lite osäkra på vilken stig vi egentligen vandrar på. Inte för att det spelar någon roll, de flesta av stigarna verkar gå parallellt.

Vi svänger inom ängarna igen. För även om skogen är riktigt fin så är det ändå ängarna som fångar vårt intresse. Och egentligen det de som utgör grunden för nationalparken.

En stund på en av de nerfallna träden hinner vi med innan det är dags att gå tillbaka till parkeringen. Bin och humlor surrar i kör och varje blomma tycks få besök av en minst en fjäril, ibland flera. Här skulle vi kunna sitta en hel dag, men vi har en lång dags körning framför oss så nu är det dags att gå tillbaka till parkeringen.

Garphyttans Nationalpark är som sagt ingen stor nationalpark. På våra tre timmar hann vi med nästan alla av de fyra färgmarkerade stigarna, åtminstone stora delar av dem.

Kommer vi någonsin tillbaka blir det under våren eller tidig sommar innan gräset slåss. Då gissar vi att ängarna är översållade av blommor.