Denna höst verkar det som att alla skåningar och fler därtill besöker Måkläppens naturreservat i Falsterbo, ett par mil utanför Malmö.

Vi vill självfallet inte vara sämre. När vi hör talas om sälkolonin som huserar längst ut på sanddynerna måste vi förstås också åka dit. En dag när solen skiner. Och denna soliga dag måste dessutom infalla någon gång mellan den 1 november – 31 januari då det är den enda tiden på året det är tillåtet att besöka naturreservatet.

Så när en klargul sol helt plötsligt dyker upp i den annars så grådystra väderleksrapporten under julhelgen slår vi till.

Måkläppens naturreservat bildades ås 1902 och är Sveriges första och äldsta naturreservat.

Det ska erkännas, vi har faktiskt aldrig tidigare hört talas om detta naturreservat (och det trots att en av oss har bott i Skåne i hela sitt liv). Det är kanske i och för sig inte är så konstigt med tanke på att det finns över 300 naturreservat i Skåne (vilka vi alla förstås planerar att besöka) och nio stycken bara runt Falsterbohalvön.

Men hur kan vi ha missat att höra talas om sälarna? Vi som alltid hoppas på att få se dessa djur när vi är utomlands. Och så visar det sig att vi har en hel sälkoloni liggandes på en sanddyna till allmän beskådan bara några mil hemifrån!

Falsterbo Fyr – en av Sveriges äldsta fyrar

Vi förstår ju att besöksmålet är väldigt populärt. Men vi tänker oss ändå att de flesta vill sitta hemma och äta julmatsrester denna juldag och att vi därmed ska få ha sälarna nästan för oss själv. Nåja, nästan. För vi inser ju att det är fler än vi som vill ut och lapa sol nu när solen äntligen visar sig efter nära en månads bortavaro.

Alltså är vi inte riktigt förberedda på myllret av människor när vi rullar in i Falsterbo strax efter klockan 10. Bilar står parkerade i långa rader längs vägkanten och vägen är full av människor på väg ner till stranden. Vi får köra omkring en bra stund innan vi hittar en ledig parkeringsplats uppe vid kyrkan. Men det gör inget. Vi gillar att gå. En kilometer eller två extra spelar inte så stor roll.

Vi ger oss iväg. Korsar golfbanan och svänger vänster vid fyren. Snart lämnar vi den fina gångbanan för att trampa sand längs strandkanten. Det är nästan en halvmil ut till spetsen där sälarna håller till.

Trots att vi är många som är ute denna dag är det gott om plats. Alla visar hänsyn till både människor och sälar.

Social distansiering gäller även här!

Vi är snart framme vid spetsen där sälarna ligger i en enda stor gigantisk hög.

Sälarna verkar inte bry sig så mycket om att vi står och tittar på dem. Vissa blir nyfikna och simmar närmare, andra ligger lojt kvar på strandkanten och tittar lika mycket på oss som vi på dem.

Kolonin består av både gråsälar och knubbsälar.

Vi står länge och tittar på sälhögen. Kan inte förmå oss att vända och gå tillbaka. Trots att det blåser och fingrarna snart är stelfrusna av månadens första minusgrader. Det grymtas och stånkas högt. Två sälar bråkar med varandra. En liten unge hoppar förbi. Några sälar tar sig ett dopp i havet.

Sälarna ser klumpiga ut där de hoppar fram för att ta sig ner till havet. Men väl nere i vattnet är de snabba och smidiga.

Motvilligt lämnar vi till sist sälkolonin. Solen går i moln och nu börjar det komma fler människor. Och trängas är inget vi gillar.

Vi går tillbaka till bilen. Kör sen vidare längst kusten och genom ett guldskimrande Österlen. Det är en fantastiskt vacker decemberkväll.

Kvällen bjuder på en sådan underbar solnedgång att vi måste stanna vid vägkanten för att föreviga härligheten. Kan inte minnas när vi såg en solnedgång som denna sist.

Det här måste vara den bästa juldagen på flera år. Om inte någonsin.