För ett par år sedan bestämde vi oss för att haka på trenden att vi besöka alla Sveriges ytterpunkter (och mittpunkter). Planen var att bocka av samtliga punkter under ett år, som en svensk klassiker men med ytterpunktsbesök som mål i stället för idrottsgrenar.

Tanken var att detta klassiker-år skulle börja när Kebnekaise var avklarat då det var den ytterpunkt vi kände var svårast att bocka av (ack så fel vi hade).

Sagt och gjort, ytterpunkt efter ytterpunkt besöktes under året, även mittpunkterna. Allt gick på räls tills coronapandemin effektivt satte stopp för vårt besök vid den nordligaste punkten. Något klassiker-år blev det ju inte, men vi har förstås inte gett upp hoppet om att en dag bli klar med utmaningen.

Två år har nu gått och projektet har legat i träda sen förra sommaren.

Tills i dag, med dottern hemma på besök. Och hon har inte besökt Sveriges lägsta punkt visar det sig.

Vi andra gjorde visserligen ett första besök vid denna oansenliga plats en höstdag för två år sedan, men kan nu absolut tänka oss ett lite mer engagerat besök denna gång.

Så det blir en förmiddagspromenad bort till lägsta punkten.

Sveriges lägsta punkt

Trots att lägsta punkten ligger mitt ute i skogen är det här ingen trivsam plats.

En halvt uppeldad soptunna och skräp över området möter oss när vi kommer fram. Trafiken från närliggande E22:an hörs tydligt genom skogen.

Men Kristianstad har åtminstone märkt ut punkten ordentligt, ett monument av metall ståtar mitt i gläntan.

Vi stannar inte här någon längre stund. Så snart vi läst informationsskyltarna och tagit del av lite historia vänder vi hemåt igen.

Check och bock på Sveriges lägsta punkt.

Så länge det nu varar. För nu har tydligen Sölvesborgs kommun börjat göra anspråk på att ha Sveriges lägsta punkt. Vi läser att de vill ”ha äran och inflödet av turister”. Men vi vet inte det, så värst många turister drar nog inte dagens plats.