Val av destination när det gäller årets All-Inclusiveresa visar sig inte vara helt enkelt denna gång. Egentligen vill vi ju till Grekland. Vi vill alltid till Grekland. Men nu har vi slut på grekiska öar som erbjuder prisvärt reguljärflyg (läs Norwegian) och hotell som erbjuder All-Inclusive (ett måste denna vecka). Och att åka tillbaka till någon destination vi tidigare besökt är vi inte riktigt redo för än.

Sönerna är sugna på att prova Spanien. Vi andra tvekar lite inför detta önskemål. Varför vet vi inte riktigt, men Spanien har faktiskt aldrig lockat. Av någon oklar anledning. Fördomar kanske?

Men så hör vi talas om Andalusien. Här verkar ju finnas hur mycket som helst att se och göra. Så vi googlar All-Inclusive hotell på spanska solkusten. De flesta hotell är som befarat alldeles för vräkiga och dyra. Det visar sig vara ont om det vi är ute efter, mysiga hotell i 3-stjärnorsklassen.

Till sist hittar vi ett hotell i Torremolinos. Magkänslan säger väl egentligen redan från början att detta 4-stjärniga hotell inte är något för oss, men nu har vi hunnit bli riktigt sugna på Andalusien så vi slår till ändå.

Utsikt från hotellrummet

Dag 1: Torremolinos & Frigiliana

Det är alltså med en rejäl portion fördomar om den spanska solkusten som vi lämnar hunden på pensionat och packar in oss i bilen för att köra till flygplatsen i Köpenhamn.  Även denna gång utan dottern. Hon tillbringar i stället veckan ute i regnskogen i Honduras. Ja, jag hade gärna bytt med henne.

Flygresan till Malaga tar 4 timmar.

Inte heller denna resa har vi införskaffat någon gps. Vi räknar kallt med att vår utskrivna vägbeskrivning ska lösa uppgiften att ta oss till hotellet denna mörka natt. Något som naturligtvis inte inträffar denna gången heller. Det ska ta tio minuter att köra till hotellet. Det tar oss en timme.

Men efter ett par felkörningar rullar vi till sist in på parkeringen vid Marconfort Beach Club Hotel där vi ska bo sju nätter direkt vid stranden.

Vi kör i gång direkt. Trots att vi inte kommit i säng förrän vid 2-snåret ställer vi klockan på 8.30. Visserligen tar det ett tag innan sönerna fått upp ögonen, men snart har vi tagit hissen nio våningar ner för att utforska hotellet och frukostutbudet.

Efter frukost tar vi en tur längst stranden i Torremolinos.

Det ser ut precis som vi förväntat oss. Hotell så långt vi kan se och solstolar i hundratals prydligt uppställda rader längst strandkanten. Det är sandstrand, men inte av den finaste kvalitén. Vattnet i havet är dessutom iskallt.

Vi går tillbaka till hotellet igen.

Det är redan kört när vi kommer till poolområdet. På varje solstol ligger det en handduk som signalerar att den är upptagen, trots att solstolens nyttjare verkar vara någon annanstans. Äter frukost kanske?

Till sist hittar vi ett par nersuttna solstolar som inte verkar tillhöra någon annan. Vi tillbringar en stund med att bada i poolen och läsa våra böcker.

Efter lunch blir vi rastlösa. Bestämmer oss för att ta hyrbilen och köra till byn Nerja som vi hört så mycket om. Kanske till och med en tur till närliggande Frigiliana.

Frigiliana

Frigiliana visar sig vara en vit sockerbitsdröm med vindlande små gränder kantade av vackra dörrar och blomsterfyllda balkonger.

Det blir först en lång promenad genom den lilla byn. Sen glass och kaffe på det lilla torget. Och sen ytterligare en promenad genom gränderna.

Av sådana här charmiga små byar kan vi helt enkelt inte få nog.

Vi är inte ett dugg sugna på att åka tillbaka till vårt stora opersonliga hotell. Vi vill så mycket hellre stanna här. Hyra ett rum i ett av de små vita husen bredvid den lilla stenklädda gatan. Men det går förstås inte.

Vår åsikt delas inte av sönerna. De tycker att Frigiliana är tråkigt och vill att vi skyndar oss tillbaka till Torremolinos. Så att vi inte missar den goda maten.

På en familjeresa gäller det att ge och ta. Så till sist åker vi motvilligt tillbaka till hotellet.

Vi hinner i tid till resans första All-Inclusive middag. Och visst är maten god, det är inget tal om saken. Men vi hade gärna sett att det hade gått att sitta utomhus och inte som nu, inne i en stor skolmatsalsliknande byggnad.

Dag 2: Gibraltar

I dag lämnar vi hotellet och den spanska solkusten för en utflykt till det brittiska territoriet Gibraltar.

Läs mer om utflykten här: Gibraltar

När vi kommer tillbaka från Gibraltar blir det vila på rummet, middag och poolhäng resten av kvällen.

Dag 3: Caminito del Rey

Dagens utflykt hänger löst på grund av magsjuka, men efter många om och men intas medicin och vi ger oss av mot dagens äventyr, vandring av leden Caminito del Rey.

Läs mer om vandringen här: Caminito del Rey

Vi tar en kaffe nere i lobbyn när vi kommer tillbaka. Sen är det nästa familjemedlems tur (otur) att drabbas av magsjuka. Resten av kvällen tillbringas därför på hotellrummet och de som är friska badar i poolen och verkar ha det ganska gott ändå.

Dag 4: Vilodag

Magsjuka kan för vissa i familjen innebära ett rent helvete. Inte bara mår man dåligt, man riskerar dessutom att missa en massa trevligheter som planerats in. Men för andra i familjen, till exempel barn och tonåringar, kan det däremot vara rena drömmen om någon vuxen blir så där lite lagom sjuk.

Då kan de ju faktiskt ligga en hel dag vid den överbefolkade poolen, bada i det iskalla vattnet, hämta otaliga glassar i baren och till och med tillbringa en timme eller flera på hotellrummet med lite Nintendospel. Inte heller riskerar de att missa någon måltid, utan frukost, lunch, snacks och middag är garanterade en sådan dag.

Så fast att alla är mer eller mindre på benen stannar vi på hotellet och tar det lugnt i dag.

En bortkastad dag kan vissa ändå inte låta bli att tycka.

Dag 5: Alhambra

Nä, det här liknar verkligen ingen annan av våra sol- och avkoppling-med-familjen-resor. Inte bara bor vi på det i särklass tråkigaste och ocharmigaste hotellet någonsin, vi har dessutom planerat in alldeles för många utflykter.

Men det är ju så mycket vi vill hinna se och göra när vi nu är här. Vi vet ju redan från början att vi aldrig någonsin mer kommer att komma tillbaka hit.

Så i dag besöker vi palatset Alhambra utanför staden Granada.

Läs mer om besöket här: Alhambra

Vi hinner med nöd och näppe tillbaka till hotellet innan middagen stänger.

Dag 6: Ronda & Juzcar

Vi gillar inte hotellet. Vi gillar inte stranden. Och Torremolinos kickar inte heller i gång någon större entusiasm hos oss. Så vi kan lika gärna fortsätta att hålla vårt höga tempo.

Förmiddagen spenderar vi dock vid poolen. Men iskalla vindar från havet gör att det inte blir något dopp alls i poolen i dag.

Vi stannar precis så länge på hotellet att vi hinner äta lunch. Sen sätter vi oss i hyrbilen och kör ut på den spanska landsbygden. För den gillar vi. Andalusien är ett riktigt vackert landskap.

I dag står staden Ronda och smurfbyn Juzcar på agendan.

Ronda

Rhonda

Vi börjar i Ronda, en stad ungefär 10 mil från Malaga. Vägen dit går genom smala kringelikrokvägar uppe i bergslandskapet Serrania de Ronda.

Iglesia de Nuestra Señora de la Merced

Att hitta en parkeringsplats i Ronda visar sig inte vara det lättaste. Men till sist har vi parkerat och går vidare in mot vad vi tror och hoppas ska vara centrum. Målet är bron Puente Nuovo, kanske Rondas mest kända attraktion.

Men först blir vi stående en stund och tittar ut över El Tajo, ravinen som delar Ronda i två områden.

Vi går vidare genom staden. Hittar ganska snart vad vi söker, Puente Nuovo, nya bron. Namnet är egentligen lite missvisande för bron är inte särskilt ny med våra mått mätt. I år fyller den nämligen hela 230 år.

Bron ser inte mycket ut för världen där vi står och blickar ner över ravinen. Bäst gör den sig förstås nerifrån ravinen. Så vi beger oss neråt.

Puente Nuevo

Efter en stund går vi upp igen. Tar ytterligare en promenad genom staden som känns så där gemytlig och härlig som bara vissa städer vid Medelhavet kan göra.

Även här skulle vi kunna tänka oss att övernatta. Så att vi kan njuta av staden i lugn och ro och slippa hasta oss igenom som det känns som vi gör nu.

Men den förbaskade middagen hindrar oss även denna kväll. Sönerna har bett om att vi inte ska missa middagen, denna semesters sista All-Inclusive middag. De goda hemgräddade pizzorna lockar, för att inte tala om det grillade köttet och det smaskiga efterrättsbordet.

Vi får ge oss även denna gång. Men först ska vi hinna besöka smurfbyn Juzcar.

Juzcar

Det är bara 2,5 mil mellan Ronda och Juzcar, men vägen är smal och extremt krokig. Vi är alldeles yra när vi väl kommer fram till den lilla byn.

I Juzcar är i princip alla hus blåmålade. Och det är faktiskt den enda anledningen till att man åker hit. Juzcar med sina drygt 240 invånare har inte så mycket annat att erbjuda sina besökare än just sina blå hus. Och en massa smurfar förstås.

Den första smurffilmen, Smurfarna, spelades in här år 2011 och därför målades alla hus smurfblå, en färg som sen stått sig genom åren.

Vi går en promenad genom byn. På torget finner vi stora smurfstatyer och på postlådor, balkongräcken och husfasader möts vi av smurfar av olika slag.

Det är en trevlig promenad, det är det absolut. Men vi känner att vi kommer försent. Vi skulle varit här under sonens smurfperiod för några år sedan. Då hade besöket verkligen slagit igenom hos honom.

Vi köper varsin glass i byns enda affär och beger oss tillbaka till bilen. Lämnar den lilla blå smurfbyn och snirklar oss vidare tillbaka till Torremolinos där vi hugger in på resans sista All-Inclusivemiddag.

I morgon åker vi hem.

Detta var nog familjens i särklass sämsta semesterresa någonsin. Inte bara blev vi rejält magsjuka för första gången någonsin på en resa, men precis som befarat var varken Torremolinos eller hotellet något som passade oss. För vår del var behållningen alla utflykter och för sönernas del var det den goda maten. Så helt värdelöst var det kanske ändå inte.

Förmodligen var det här också familjens allra sista All-Inclusiveresa. Barnen börjar bli stora och vi vill annat.

Det här känns ju faktiskt lite sorgligt.