Vi vet i princip ingenting om Färnebofjärdens Nationalpark när vi nu i sista stund bestämmer oss för att göra ett besök här under sommarens roadtrip genom Sverige. Det gäller i och för sig de flesta av Sveriges nationalparker ska erkännas.

Men efter att vi läst på vet vi nu att nationalparken mest består av vatten och dessutom verkar vara Sveriges myggrikaste nationalpark. Vilket i och för sig inte låter så lockande.

Färnebofjärdens Nationalpark blir resans sjätte nationalpark som vi besöker.

Mattön

Så hur besöker man en nationalpark som mest består av vatten om man inte tänker paddla runt i en kanot eller liknade?

Vi förstår snart att det är till Gysinge Bruk vi ska bege oss. Själva besöket vid bruket hoppar vi dock över denna gång. Visserligen ser det ut att vara ett trevligt besöksmål, men antal besökare ser ut att vida överstiga det vi anser vara lagom för att vi ska våga göra ett besök denna corona-sommar. Det får bli en annan gång. En annan tid.

Från bruket leder en bro oss över till Mattön där nationalparkens entré ligger. Här finns också några mindre vandringsleder för den som vill se mer av nationalparken. Och det vill förstås vi.

Vi väljer den 4 km långa vandringsleden med det fantasifulla namnet Slinga (någonstans läser vi att denna slinga också kallas för Bändan).

Förväntningarna på denna nationalpark är inte direkt skyhöga. Vi har under resan besökt så många fantastiska nationalparker att det känns som vi redan sett allt. Vad kan Färnebofjärden ge oss som vi inte redan upplevt?

En hel del ska det visa sig. För detta är en nationalpark som inte liknar någon av de vi tidigare besökt.

Slingan tar oss nästan direkt ut på spänger genom våtmarkerna. Och redan där är vi fast. Att vandra på spänger är något av det roligaste vi vet när det gäller vandring.

Första halvan av vandringsleden går längs älven.

Vatten, blommor och fjärilar i alla färger som kantar vår väg.

Det här är en miljö som inte liknar någon av det vi tidigare besökt under resan. Vi har faktiskt inte förväntat oss att Färnebofjärdens Nationalpark ska imponera så här mycket på oss, inte efter resans alla fantastiska nationalparksbesök. Men det gör den.

Inte en endaste mygga stöter vi på under vår vandring. Det är ju nästan så vi blir lite besvikna. Men bara nästan. Visserligen avskyr vi myggor, men trots att vi de senaste veckorna befunnit oss i myggtäta Norrland har vi inte sett en endaste mygga eller knott sen vi lämnade Haparanda.

Så något fel på oss måste det ju vara. För här är det verkligen vattenrikt och dessutom mitt i myggsäsong.

Sista delen av slingan går i en tät skog, gran blandat med björk.

Vi är snart tillbaka vid parkeringen igen.

Än är vi inte riktigt färdiga med Färnebofjärdens Nationalpark känner vi. Ett besök vid fågeltornet i Sekarsbo vill vi också hinna med innan vi fortsätter vår resa ner mot Örebro.

Sekarsbro

Fågeltornet i Sekarsbro ligger nästan 15 km från Mattön och naturligtvis kör vi fel flera gånger. Trots vår gps.

Men det innebär å andra sidan att vi får se fler spännande vyer av nationalparken innan vi äntligen hittar skogsvägen som leder ut till fågeltornet.

Planen från början är att vandra den 2,7 km långa leden, även denna med namnet Slinga (nog tycker vi allt att man borde kunna komma på mer fantasifulla namn på vandringslederna i nationalparken). Men tiden börjar bli knapp, regnet hänger i luften och vi känner väl oss inte helt motiverande om vi ska vara ärliga.

Vi nöjer oss med ett besök i fågeltornet bestämmer vi. För här har vi hört att vi ska få bästa utsikten över nationalparken.

Vi är inte ensamma när vi kommer fram till parkeringsplatsen. Ett större sällskap som suttit och fikat vid ett av picknickborden reser sig samtidigt som vi går förbi. Eftersom målet för dem verkar vara detsamma som för oss skyndar vi på. Trängas uppe i tornet tillsammans med ett tiotal andra människor känner vi inte för.

Det blir till att hålla ett riktigt raskt tempo för vissa i det andra sällskapet har mycket spring i benen.

Vårt raska tempo belönar sig. Vi lämnar snart det andra sällskapet bakom oss och kan alldeles ensamma klättra upp i det 20 meter höga tornet.

Bara för att hinna upp lagom till en liten regnskur.

Alltså jag vet inte vad vi förväntat oss egentligen. Kanske en magnifik vy över nationalparken? Förmodligen. Men det får vi inte. Visserligen ser vi vatten och några öar och naturligtvis är det en fin utsikt. Men vi hade förväntat oss mer. Velat ha mer.

Så besöket uppe i tornet är snabbt avklarat. Lika snabbt drar regnskuren förbi och vi beger oss ner igen. Först halvvägs ner möter vi det andra sällskapet.

Vägen tillbaka till parkeringen tar minst dubbelt så lång tid. Det går helt enkelt inte att bara passera förbi blåbärsbuskarna som dignar av bär. Bara ett par bär till tänker vi varje gång vi passera en buske. Och då tar ju promenaden tillbaka sin lilla tid.

Med detta fågeltornsbesök anser vi oss färdiga med Färnebofjärdens Nationalpark. Eller färdiga och färdiga. Hit kommer vi kanske igen. Eller kanske inte. Men om vi återkommer så är det nog för ett besök på Gysinge Bruk och en vandring längs Kyrkstigen.